Julia om ovanliga jobbet på bårhus: "Jag fick gåshud och kände mig rädd först"

- 15/01/2017, 19:27
Julia berättar exklusivt för Nyheter24 om arbetet som obduktionstekniker.
1 av 5

Julia berättar exklusivt för Nyheter24 om arbetet som obduktionstekniker.

Privat/TT BILD

Ett yrke många känner skräckblandad fascination för och gärna vill veta mer om, men kanske inte alltid har vågat fråga om.
2 av 5

Ett yrke många känner skräckblandad fascination för och gärna vill veta mer om, men kanske inte alltid har vågat fråga om.

TT BILD

Såhär kan en typisk obduktionssal se ut, med inredning i rostfritt stål.
3 av 5

Såhär kan en typisk obduktionssal se ut, med inredning i rostfritt stål.

TT BILD

ID-lappar sätts runt tån på den avlidna, alternativt ett sjukhusarmband runt handleden.
4 av 5

ID-lappar sätts runt tån på den avlidna, alternativt ett sjukhusarmband runt handleden.

TT BILD

Det enda organet som kan tas tillvara på efter att en människa har avlidit är enligt Julia hornhinnan, vilket det finns en stor efterfrågan på.
5 av 5

Det enda organet som kan tas tillvara på efter att en människa har avlidit är enligt Julia hornhinnan, vilket det finns en stor efterfrågan på.

TT BILD

Hennes första jobb efter studenten var som obduktionstekniker. Nu berättar Julia om allt som många undrar över, men få vågar fråga om.

När det kommer till obduktioner av avlidna människor så har de flesta bara erfarenheter som sträcker sig till skräckfilmer och gamla repriser av CSI.

Julia, 25, från Munkedal jobbade som obduktionstekniker under två års tid. Ett ovanligt yrkesval för en ung tjej som just har tagit studenten.

– Jag tror aldrig jag har sett en kriminalfilm eller serie utan att bli irriterad på hur en obduktion framställs. Varje gång någon till exempel äter i en obduktionssal så skriker jag mot teven. Det finns ingen som skulle göra det, säger Julia till Nyheter24.

Julia, 25, från Munkedal. Bildkälla: Privat

Under gymnasietiden gick Julia på omvårdnadsprogrammet och jobbade även en del inom äldrevården, men kände aldrig riktigt att det var hennes grej.

– Jag undrade vad som hände sen. Var tar folk vägen när de dör? Det får man ju aldrig se. Så jag frågade min handledare om jag fick se hur det fungerade på obduktionen.

Sagt och gjort, Julia fick snart börja jobba som lärling inom ett yrke som hon beskriver som väldigt märkligt till en början.

– Att stå i en tom obduktionssal, det är en så märklig upplevelse, även när det inte är något lik där inne. Jag fick gåshud och kände mig lite rädd nästan första gången. Det är så himla himla konstigt och olikt allt man någonsin har upplevt tidigare.

De tomma obduktionsborden i rostfritt stål, de ser ut precis som på film enligt Julia. Det var just det som var så overkligt och nästan absurt.

Samma sak är det med kylrummen med utdragbara bäddar eller sängar som står på rad. Där ligger kropparna täckta med lakan. En del har ID-lappar runt en tå, andra har sjukhusarmband runt armarna.

ID-lapparna runt tån som vi är vana vid att se i filmer, de finns även i verkligheten. Bildkälla: TT

– Det första jag reagerade på var att det inte luktade någonting alls på bårhuset. Visst, när man står precis vid en kropp så kanske det inte luktar så trevligt jämt. Men annars luktar det inte något speciellt. Kroppar luktar ju olika mycket också, beroende på vilket skick de är i.

Det är väldigt få personer som obduceras. Ibland kan det vara för att anhöriga vill veta dödsorsaken, andra gånger kan man upptäcka ett tillstånd som är ärftligt. Det kan vara bra för läkaren att veta hur det ser ut inne i kroppen om något har gått fel under vården av en sjuk person och även skönt för de anhöriga att få svar.

De avlidna personernas kroppar förvaras i kylrum. Bildkälla: TT BILD

Julia berättar att obduktioner delas upp i två olika typer; rättsmedicinsk obduktion och klinisk obduktion. Det sistnämnda jobbade Julia med. Klinisk obduktion utförs om man inte misstänker något brott och där det inte finns något konstigt med själva dödsfallet i sig.

Arbetspasset börjar med att registrera de nya avlidna som har kommit in och se vilka som är registrerade som donatorer. När en kropp väl har kommit till bårhuset är det bara ett enda organ som är aktuellt för en eventuell donation, nämligen hornhinnan.

Hornhinnan används till folk som har olika ögonsjukdomar eller som kanske har fått någon skada på hornhinnan.

– Det är en jättebrist på hornhinnor! Usch vad jag tjatar på folk att registrera sig som donatorer. Tyvärr är det väldigt sällan man får en match. Därför är det jätteviktigt att registrera sig som donator. Framför allt så att de anhöriga inte ska behöva fatta ett sådant beslut om det händer dig något.

En tillvaratagen hornhinna. Bilden är en arkivbild. Bildkälla: TT BILD

Under en obduktion arbetar en obduktionstekniker och en patolog tillsammans. Patologen är specialiserad på att studera sjukdomar och diagnosticera dem genom analys av vävnader, molekyler och celler.

– Obduktionsteknikern, jag i det fallet, öppnar upp kroppen och tar ut alla organ separat. Även organ som livmodern och prostatan. Men det är patologen som undersöker organen och fastställer själva dödsorsaken, det måste man ha läkarlicens för. Mitt jobb var att sy, tvätta och göra fint efteråt också.

I jobbet ingår även att göra rent tarmarna, som är drygt 6 meter långa. Tarmarna sköljs med vatten och spolas rent.

– Är det mycket avföring i vägen så ser man inte tillräckligt bra för att kunna undersöka tarmen. Så då står man och sköljer och tvättar för att den ska bli ren. Det jobbet brukar man åka på eftersom att patologen lägger mycket tid på att undersöka organen.

Något som många kanske har undrat över, är om de hemska bilderna som visas i skolan föreställande rökares lungor verkligen stämmer. Och ja, det syns på lungorna om någon är rökare, beroende på hur mycket och länge personen har rökt. Det är väldigt avskräckande och syns direkt på utsidan, menar Julia.

De avskräckande varningsbilderna på cigarettpaketen stämmer överens med Julias bild av verkligheten. Bildkälla: TT BILD

– Det händer någon gång ibland att jag röker själv, men efter att ha sett så många dåliga lungor så blir man inte direkt sugen på att röka. Man tror att alla skräckbilder är överdrivna, men det ser verkligen ut så på riktigt.

Den mesta delen av tiden som obduktionstekniker spenderas inte i obduktionssalen, utan tillsammans med begravningsentreprenörer. De kommer till bårhuset med kistan, samt namn och personnummer på personen de ska hämta.

– Man säger aldrig någonsin "döingen" eller "liket" utan den avlidna nämns vid namn eller personnummer. Det är väldigt viktigt att man kontrollerar personnumret ordentligt.

– Sen hjälps man åt att klä på den avlidna, kamma till håret och bädda ner personen fint i kistan. Ofta har anhöriga skickat med saker som den avlidna ska ha med sig i kistan. En favoritbok, en teckning eller en kanske en teckning från något barnbarn.

Julia beskriver det som en väldigt fin och nästan terapeutisk del av jobbet, som kontrast till obduktionen som kan kännas både rå, skrämmande och lite otäck.

Kistor till begravningar kan se ut på olika sätt, enligt de anhörigas och den avlidnas önskemål. Bildkälla: TT BILD

Vid något tillfälle har hon även fått sminka personen i fråga, men det förekommer bara om de anhöriga har ett specifikt önskemål om det. Det är också oftare som folk kommer dit med mjukiskläder än kostymer till den avlidna. Filmfenomenet med öppna kistor förekommer knappt i Sverige, säger Julia.

Hur man reagerar känslomässigt inför att jobba med hantering av avlidna personer varierar från fall till fall.

– Jag brukar säga att man vänjer sig inte, men man lär sig att förhålla sig. I början var det väldigt svårt, men man lär sig att lämna sina känslor utanför jobbet. När man tar på sig sina arbetskläder så kliver man in i en annan roll. Men vissa dagar är det hemskt jobbigt.

Det är inte ofta som Julia har varit med om att barn obduceras, men det har hänt.

– Det är fruktansvärt. Jag har barn själv nu och skulle aldrig ha klarat av att jobba med det nu. Det var lika jobbigt varje gång. Även om personen är död så är det fortfarande en person, det går inte att komma ifrån.

Julia beskriver att det finns vissa händelser hon har svårt att glömma sedan tiden som obduktionstekniker. Bildkälla: Privat

Av den anledningen är det viktigt att ha bra kollegor som kan ge stöd och råd och förstår hur svårt jobbet kan vara ibland. Arbetet är omgärdat med mycket sekretess och det är uteslutet att ringa och prata med en vän om ens upplevelser efter jobbet. På så sätt blir samtalen och tryggheten med kollegorna avgörande.

Nuförtiden är Julia vegan. Men under perioden hon jobbade med obduktioner åt hon fortfarande kött.

– När jag tänker på det nu så inser jag att det som jag såg på jobbet och det man kan köpa i kyldisken är samma sak. Vissa saker kommer från ett djur, andra från människor. Den kopplingen gjorde jag inte då, det är så inlärt att äta kött. Man tänker så sällan på att det man äter kommer från en död varelse.

Interiören i en av Fonus transportbilar för kistor. Bildkälla: TT BILD

Att det är just avlidna personer som Julia jobbade med, väcker många människors funderingar kring döden och andlighet. Hon menar att andligheten inte var något de pratade om till vardags i jobbet, men det är inte förbjudet eller tabu att prata om heller. Det var mest i början som Julia tänkte på saker som spöken och andar.

– Ibland kunde man höra ett oväntat ljud och stanna upp, det kändes lite läskigt. Plötsligt blev man medveten om att man var på ett bårhus. Jag har tänkt många gånger "vad gör jag egentligen här? Varför har jag inte ett normalt jobb?" Jag var så ung. Mina kompisar åkte och jobbade som au pair, själv obducerade jag.

Det var egentligen bara vid ett tillfälle som det hände en sak på jobbet som Julia än idag inte kan förklara och som skrämde henne rejält.

Obduktionsbord i rostfritt stål. Bilden är en arkivbild. Bildkälla: TT BILD

Hon var ensam på jobbet och såg plötsligt en skugga som rörde sig i ögonvrån och försvann in mot fikarummet. Julias första tanke var att någon hade brutit sig in i lokalen och hon förberedde sig på att behöva ringa sin chef.

Men när hon gick in för att konfrontera personen i fikarummet så var det ingen där, hon var helt ensam.

– Det var så konstigt så jag bestämde mig för att bara glömma det. För om jag skulle börja tänka på det så skulle jag aldrig mer kunna gå till jobbet och sen vara rädd varje dag.

– Det är enda gången något otäckt och obehagligt har hänt. Men jag ligger ju inte direkt sömnlös över det här och har inte fått någon förbannelse över mig, så det kanske bara var någon som ville ha fika, säger Julia med ett skratt.

Hon beskriver det som att personen som obduceras är som ett tomt skal. Som "ett hus där ingen är hemma".

– Men ibland.. även om det säkert bara var inbillning så kändes det som att det var något litet kvar. Inte någon puls eller livstecken, men en känsla av att inte vara ensam i rummet. Det var inte skrämmande eller otäckt, utan en speciell känsla som mer var fin på något sätt.

En stillsam begravningsplats. Bildkälla: TT BILD

Nu har det gått några år sedan Julia slutade arbeta som obduktionstekniker. Hon beskriver det som en märklig tid och att det gick oväntat snabbt att komma in i det ovanliga jobbet.

– Jag har sett så många saker som jag tyvärr aldrig kommer glömma och som jag önskar att jag inte hade sett. Särskilt när det rör sig om yngre människor och barn, det är hemskt. Men man lär sig snart att 99 av 100 dagar kunna lämna alla känslor och tankar kvar på jobbet. Annars hade jag aldrig orkat.

Någon annan som har ett väldigt ovanligt jobb är 28-årige Kan, han får nämligen betalt för att mysa. Här kan du också läsa om sex saker som händer med kroppen efter att du dör.

Glöm inte att ladda ner vår app för att få full koll på omvärlden – både från Google Play och App Store.

Skulle du kunna tänka dig att ha Julias jobb?