Sarah, 44, blev påkörd av två tåg – förlorade arm och ben: "Söndermanglad"

Det var den 30 september i år som 44-åriga Sarah de Lagarde, efter en lång arbetsdag, skulle ta sig hem från jobbet i London. 

– Jag lämnade kontoret relativt sent, vid 8-tiden, och det var stormigt och regnigt ute. Till en början tänkte jag åka hem med taxi, men jag kunde inte hitta någon, så jag bestämde mig för att ta tunnelbanan, berättar hon för Nyheter24.

Väl på tåget tänkte Sarah vila ögonen en stund, men det hela slutade med att hon sov betydligt längre än så. När hon väl vaknade rusade hon av tåget och insåg då att hon var på tunnelbanelinjens slutstation. 

Sarah vände därför för att kliva på tunnelbanetåget, som nu skulle vända tillbaka, men när hon sprang mot tåget tog fredagskvällen en mörk vändning.

– Det var vatten på marken och jag halkade och föll, med huvudet före, in i dörren på tunnelbanetåget. Jag bröt näsan, slog ut mina framtänder och skar upp hakan, för att sedan studsa tillbaka och ramla ner i utrymmet mellan tåget och perrongen. 

Tåget körde över Sarahs arm och ben

Trots det svåra fallet minns Sarah allt.

– Jag minns hur jag föll ner i mörkret och jag minns att jag tänkte: ”jag ska inte vara här. Jag måste hem och vara med min familj, mina döttrar och min man”. 

Familjen hade nämligen planerat att resa till Tyskland, för att fira Sarahs pappas 70-årsdag, dagen därpå. Men den resan blev inte av.

– Instinktivt rullade jag av spåret mot ett litet utrymme mellan spåren och perrongens kant, men jag var inte snabb nog. Tåget började rulla och körde över mitt högra ben och min högra arm, säger Sarah.

– Det är märkligt, men jag var inte rädd. Inte panikslagen heller. Jag var väldigt klar i huvudet. Min överlevnadsinstinkt kickade in. Jag tänkte bara: ”hur tar jag mig härifrån?” och ”hur håller jag mig vid liv?”. 

En månad tidigare hade Sarah, tillsammans med sin make, bestigit Kilimanjaro i Tanzania. Den sista klättringen mot toppen, som tog sju timmar, genomfördes nattetid och temperaturen låg på 20 minusgrader.

– Jag hamnade i något slags meditativt tillstånd då där man är helt lugn och bara tänker ett steg i taget mot toppen. Samma känsla infann sig när jag låg på spåren. 

Ropade efter hjälp: "Jag vill inte dö"

Sarah förstod att hon inte skulle kunna ta sig upp från spåren på egen hand.

– Jag ropade efter hjälp. ”Snälla, hjälp mig. Jag heter Sarah. Jag vill inte dö”. Ingen hörde mig. Jag tror att det var eftersom det var mörkt, regnigt och högljutt på stationen. Så jag låg bara där, blodig och söndermanglad, med ett krossat ben och en krossad arm.

När ingen hörde 44-åringens rop på hjälp insåg hon att hon måste ha tappat sin mobiltelefon i samband med att hon föll.

– Den ramlade ur min ficka och landade några meter ifrån mig på spåret. Jag kunde se den i mörkret, eftersom den har ett neonfärgat skal. Så jag tänkte att jag måste få tag på den, berättar Sarah och fortsätter vidare:

– Jag rullade ditåt, samtidigt som hela min högra sida var förstörd, och jag lyckades få tag på den. Jag tänkte att jag skulle ringa min man och säga var jag är, så att han kan tillkalla hjälp. Men problemet var att min mobiltelefon inte kände igen mitt ansikte, så jag kunde inte låsa upp den. Jag hade ju blod och smuts i hela ansiktet.

Att skriva in lösenkoden fungerade inte heller. Både telefonen och Sarahs fingrar var alldeles för blöta.

Tvingades amputera både armen och benet

Att fortsätta ropa efter hjälp var Sarahs enda utväg.

– Jag skrek om och om igen. Det måste ha gått åtminstone 15 minuter. Sedan såg jag nästa tåg närma sig stationen. Jag såg två starka ljus och hörde ljudet som kom närmare. Jag försökte gömma mig i utrymmet mellan spåren och perrongen.

– Det var så skrämmande. Så högljutt. 

Inte förrän tåget anlänt till stationen och kört över Sarah igen fick 44-åringen gehör.

– Jag vet inte vem det var, men någon hörde mig och ropade efter hjälp.

Sarah, som förlorat mycket blod, fördes med ambulanshelikopter till Royal London Hospital.

– De var tvungna att amputera min arm och mitt ben.

Sarah de Lagarde: "Tycker inte synd om mig själv"

Under tre veckors tid låg Sarah inlagd på sjukhusets traumaavdelning, för att sedan flyttas till ett rehabiliteringscenter där hon, i sex veckor, genomgick fysioterapi med en protes till sitt högerben och fick psykologiskt stöd.

– Den 1 december fick jag komma hem. Jag hade lovat mina döttrar, som var så ledsna och upprivna över det som hänt, att jag skulle komma hem till jul och så blev det.

Sarah hade själv svårt att förstå vad som skett initialt och den första tiden präglades av overklighetskänslor.

– I början kändes det som att allt detta hade hänt någon annan. Att det var en historia man hört. Så jag mådde, konstigt nog, okej under den första veckan. Kanske också på grund av de smärtstillande man fick, säger hon och betonar att hon, under de första veckorna, var så upptagen med att försöka återhämta sig att hon inte kunde smälta det som hänt.

Inte förrän Sarah kom hem, till sin normala tillvaro, och hon insåg att hon inte längre kunde göra allt hon var vid vid kom känslorna.

– Då blev det väldigt tufft. Jag grät mycket, säger hon, men betonar att hon inte känner någon självömkan:

– Jag tycker inte synd om mig själv, men jag saknar min arm. Jag saknar mitt ben. Det är som att någon dött. En sorgprocess. 

Samtidigt vet Sarah att hon inte kan ändra det som hänt.

– Min arm och mitt ben kommer inte någonsin att växa tillbaka, så jag måste bara göra det bästa av situationen. 

Miljonbelopp har samlats in för högteknologisk protes

Nu hoppas Sarah på att kunna få en bionisk arm – alltså, en protes som, via en processor, ska kunna styras genom signaler från 44-åringens nerver. 

– Det finns så många företag där ute som utvecklar den här teknologin, men om ingen använder den, vad är då poängen? Samtidigt säger experterna att det är svårt att få just en sådan arm, men jag vill verkligen ha en, säger Sarah.

Men en bionisk armprotes är långt ifrån gratis och kostnaden skulle Sarah få stå för själv. Hennes make startade därför en GoFundMe-sida, med målet att samla in 250 000 pund, vilket motsvarar drygt 3,1 miljoner svenska kronor.

– Jag trodde aldrig att vi skulle nå målet så fort, men vi klarade det efter bara två veckor och jag är så tacksam. Självklart har vänner och familj donerat pengar, men även kollegor på jobbet och främlingar.

– Jag blir så rörd när jag läser deras meddelanden.