Nagorno-Karabach: "Ansvarslöst" av EU att titta bort

En kedja av händelser tycks ha beseglat ödet för Artsach – den självutnämnda armeniska republiken i Nagorno-Karabach. Azerbajdzjans framstöt vid kriget hösten 2020 flyttade de praktiska gränserna till ett försörjningsmässigt närmast omöjligt läge. Samtidigt ligger Rysslands huvudfokus just nu på kriget i Ukraina. Dessutom har det självständiga Armenien tagit flera steg tillbaka i sitt politiska och militära stöd till utbrytarna.

Mycket tyder på att Artsach nu är besegrat, drygt 30 år efter utropandet av självständighet.

— Ja, jag tror att vi kan beskriva det så. Eldupphöret är en form av kapitulation för separatistregeringen i Karabach, konstaterar Marie Dumoulin på tankesmedjan ECFR (European Council on Foreign Relations).

"Den starkes rätt"

EU har de senaste åren försökt medla i konflikten, med föga imponerande resultat. Samtidigt har man skrivit avtal med Azerbajdzjan om gasleveranser, vilket väckt kritik om att man blundar för den azeriska regimens auktoritära styre.

Tyske socialdemokraten Michael Roth, ordförande i förbundsdagens utrikesutskott, varnar för en smutsig byteshandel med å ena sidan demokrati och frihet, å andra sidan energi på förhandlingsbordet.

— Jag kan inte tänka mig att vi fortsätter att bygga ut energihandeln i en tid där Azerbajdzjan har gjort klart att man anser att det är den starkes rätt som gäller, säger han, och efterlyser en tydligare europeisk plan för hur konflikten ska hanteras.

— Att inte göra något – att titta bort, komma med ett och annat ljummet uttalande, det är ingen strategi.

TT: Borde EU redan tidigare ha agerat skarpare mot Azerbajdzjan?

— Till att börja med borde vi ha tagit varningarna om militär eskalering på större allvar och vidtagit åtgärder för att stärka Armenien, framför allt politiskt och ekonomiskt. Politiken där Armenien och Azerbajdzjan hålls på samma avstånd och jämställs har havererat.

Närma sig Armenien?

Från EU-parlamentet manas nu till sanktioner och avtalsstopp – något som flera gastörstiga EU-länder dock lär motsätta sig.

Å andra sidan kan EU göra mycket för att närma sig Armenien, på samma sätt som man gjort med andra forna Sovjetrepubliker som Georgien, Ukraina och Moldavien. Mycket hänger på om den mer västvänlige premiärministern Nikol Pasjinjan kan sitta kvar eller inte.

— Om Pasjinjan överlever politiskt tror jag att han kommer att fortsätta bygga upp relationen till EU och jag hoppas verkligen att EU kommer att svara på det, säger Dumoulin.

Måste dra gräns

Den närmaste tiden blir tungt avgörande för hela Armeniens framtid. Oro finns för att Azerbajdzjans armé helt enkelt fortsätter vidare, för att skaffa sig en landväg till den azeriska enklaven Nachitjevan, som ligger inringat mellan Armenien, Iran och Turkiet.

Michael Roth anser att EU-länderna nu måste peka på tydliga gränser för regimen i Baku, för att undvika en etnisk rensning i Nagorno-Karabach.

— Azerbajdzjan har hittills föredragit att lösa saker och ting militärt i stället för diplomatiskt. Som det ser ut nu utesluter jag inte att man än en gång griper till våld. Därför är det viktigt att dra en tydlig gräns för (den azerbajdzjanske presidenten) Aliyev, säger han.

Pekar ut Pasjinjan

Ryssland målar samtidigt ut premiärminister Pasjinjan som huvudansvarig för det som nu hänt i Nagorno-Karabach, i tydlig förhoppning om att få en mer Moskvavänlig ledning i stället.

Avgörande blir kanske Turkiet – som Pasjinjan länge försökt få en bättre relation till. Det har dock varit svårt så länge som konflikten fortsatt om Nagorno-Karabach.

— Att normalisera med Turkiet är för Armenien det bästa sättet för att ta sig ur den nuvarande relationen med Moskva. Om det skulle ske så är det en tung geopolitisk förändring i hela regionen, säger Marie Dumoulin på ECFR.