Pappa i Gaza: Försöker att inte prata om döden

En flicka kallar högljutt på sin pappas uppmärksamhet. Pappa försöker prata i telefon. Det är ett av få tillfällen under de senaste veckorna som Ahmad Ashour har täckning.

Han, hans fru och deras tre barn har flytt den krigshärjade staden Gaza och sökt skydd i Dayr al-Balah längre söderut. Flera familjer – tio vuxna och nio barn – trängs i samma hus efter att ha blivit fördrivna av de omfattande bombningarna.

— Tänk dig: Hur ska barnen kunna röra på sig, leka? Bredvid huset finns det en liten gård med hönor, kycklingar och ankor. Ibland går barnen dit och leker, men vi följer efter dem och ropar varje gång. Det är för farligt, säger Ahmad Ashour till TT.

Sexåriga Laures röst hörs ena stunden väldigt nära telefonen, nästa stund någonstans i bakgrunden: "Baba", pappa!

— Hon brukar be oss att fixa hennes hår som Pippi. Pippi Långstrump är hennes favorit, säger Ashour, som för 14 år sedan tog emot Astrid Lindgren Memorial Award, Alma-priset, i Stockholm.

Raserat sovrum

Ahmad Ashour leder det läsfrämjande Tamer-institutets arbete i Gazaremsan. Han och hans kollegor läste böcker för och med barn, bland annat Lindgrens klassiker, fram till krigsutbrottet.

— Vi lämnade vårt hem den 13 oktober när de började bomba hela området. Två byggnader intill raserades helt och hållet, säger Ashour.

I Dayr al-Balah delar de boende med Ahmad Ashours bröder och deras familjer. De delar på den mat som finns och håller i gång lampor och telefoner med bilbatteri.

I det sönderbombade hemkvarteret rapporteras det om markstrider.

En bebis skriker argt. Sex månader gamle Nahawand är inte till freds och gråter dag och natt, berättar Ashour. Hans mamma lyckas inte längre amma honom och det är svårt att hitta mjölkersättning.

— Det här är ingen säker plats att komma till för en liten bebis. I stället för att känna sig som en stolt far så känner man en stor skuld.

"De hör bomberna"

Flera barn som har lärt sig att läsa hos Tamer-institutet har dödats i de senaste veckornas anfall, liksom två av institutets anställda.

Sexåriga Laure började skolan för några veckor sedan. Hon och hennes storebror Majd, 10, undrar var deras klasskamrater har tagit vägen.

— En kväll kom hon fram till mig och sade "Pappa, om något händer dig så kommer jag att dö", säger Ahmed Ashour.

— Även om hon bara är sex år gammal så förstår hon vad som händer runt omkring. Hon hör bomberna falla och drog den slutsatsen själv.

TT: Pratar ni om döden?

— Vi försöker att inte prata om det framför barnen. Men vart ska man ta vägen? De hör allt, de är i närheten hela tiden. De hör att vi har förlorat någon bekant, en vän, en granne. Att vårt hus har förstörts.

Laure frågar ihärdigt om en anteckningsbok från skolan där hon har skrivit sina första bokstäver, berättar Ahmad Ashour. Majd har spelat instrument hela livet, men har inte längre något att spela på.

— Han håller mig sysselsatt med frågor och klandrar allt och alla runt omkring honom för situationen. Det är inte lätt att ljuga för någon som är tio, han förstår ju.

Svårt att sova

Ahmad Ashour har varken hopp om eller planer på att lämna Gazaremsan. Han och flera Tamer-kollegor försöker hålla kontakten och återuppta lite av arbetet. De har varit på en skola i närheten som hyser tusentals flyende och försökt aktivera barn där med högläsning, dans, lek och krissamtal.

Hans enda önskan är att våldet ska upphöra. Att skicka små hjälpförsändelser är ingen lösning, anför han. Runt omkring dem i Dayr al-Balah har hela bostadskvarter jämnats med marken.

Barnen i storfamiljen delar säng i nattens dån. Ibland vaknar någon med ett skrik och ibland kissar någon på sig, berättar trebarnspappan.

— Medan detta pågår ligger jag vaken om nätterna av rädsla, och ber till någon högre makt att taket inte ska rasa in över mina barn.