Monster i vår moderna tid

I vissa städer i det antika Grekland ansågs vissa barn vara monster som drog en förbannelse över staden om de fick leva. Bebisar som till exempel fötts med ett mellanting mellan snopp och snippa blev avrättade så snabbt som möjligt, just därför.

I Europa under häxprocesserna och inkvisitionen hände det att personer blev torterade och avrättade för att deras kroppar var ”onaturliga”; de såg inte ut som kvinnor eller män förväntades se ut. De var födda så, javisst, men det var ingen ursäkt.

Visst låter det som en otäck saga? Visst skulle aldrig ett civiliserat samhälle av idag straffa människor för att deras kroppar stör könsordningen? Jodå.

I Sverige förbjöds tvångssteriliseringar 1975, för alla utom transsexuella och intersexuella. I skrivande stund gäller fortfarande den lag från 1972 som kräver att du avstår från alla möjligheter att fortplanta dig för att få ändra ditt juridiska kön.

Du ska vara ”steriliserad eller av annan anledning sakna fortplantningsförmåga”. Ett lagförslag från 2007 ville ändra det till ”har fått sina könskörtlar borttagna”. Det låter som en struntsak kanske, men det skulle innebära en enorm försämring för många med intersexualism. Vi kan ta ett exempel:

Emma är tjej, men när hon var nyfödd trodde läkarna att hon var kille, så hon fick ett manligt personnummer. Nu är det tydligt att hon har en kvinnlig könsidentitet, och hennes kropp utvecklas också mer som en tjejkropp än som en killkropp. Emma har testiklar som ligger dolda inne i buken.

De är underutvecklade och producerar inga spermier, men däremot en liten dos testosteron som hon behöver för att må bra, och hon lider inte av att de är där. Problemet är att för att få ett kvinnligt personnummer måste Emma operera ut testiklarna - för en kvinna får inte ha testiklar, enligt lagförslaget från 2007.

Intersexualism, eller DSD (Disorders of Sex Development), är egentligen ett samlingsbegrepp som rymmer många olika diagnoser, som alla är medfödda och där könskromosomer, könskörtlar (äggstockar och testiklar) och/eller könsorganens utseende inte följer normen. Symtomen är väldigt olika beroende på diagnos, och de allra flesta utvecklar en tydlig könsidentitet som man eller kvinna.

En del fall upptäcks när barnet är nyfött, andra långt senare; somliga upptäcks först i vuxen ålder. Vissa barn med intersexuella syndrom kan behöva opereras, och många operationer är absolut nödvändiga, men långt ifrån alla.

Det händer att barn inte opereras för sin egen skull, utan för omgivningens: För att föräldrarna mår psykiskt dåligt av att deras barn inte är som andra barn, eller för att läkarna tror att barnen kommer att få det bäst om deras kroppar anpassas efter normen. Man börjar komma bort från det synsättet mer och mer, men det lever fortfarande kvar till viss del.

Men hur var det nu med lagförslaget? Det verkar tackolov ha försvunnit i röran på Göran Hägglunds skrivbord på Socialdepartementet. Istället har Socialstyrelsen gjort en egen utredning om vården för transsexuella, och planerar ännu en, om intersexuella.

Den delen som redan är gjord totalsågar som tur var kravet på kastrering för att få ändrat juridiskt kön. Bara det är en stor seger i sig.

De senaste åren har jag och många med mig försökt att göra folk uppmärksamma på att tvångssteriliseringar fortfarande förekommer i Sverige, och de senaste månaderna har något faktiskt hänt. Folk blir bestörta när de får veta hur otroligt strikta reglerna är.

Men framför allt finns det en sak som gör mig lika förtvivlad varje gång jag tänker på det: hur mycket skuld och skam som har gjort att så få har orkat och vågat prata om sina erfarenheter, ens med sina närmaste.

Det är ett tabu vi alla kan hjälpa till att bryta. Inte genom att outa personer mot deras vilja, såklart, men genom att sluta vara så fixerade vid att avgöra vilket kön någon ”egentligen” har, genom att använda de pronomen som en person själv föredrar, genom att inte missbruka någons förtroende, genom att inte be om att få se hur någons könsorgan ser ut, genom att inte fråga hur de brukar ha sex av ren nyfikenhet... genom att helt enkelt tillämpa vanligt hyfs.

Och, kanske framförallt, genom att inte förutsätta att du är Stålmannen. Även om du faktiskt råkar se att en person har kuk eller fitta eller något mittemellan, så ser du fortfarande inte om hen har äggstockar, testiklar eller lite av varje.

Du ser inte heller personens könskromosomer: XX, XY, XXY, XYY eller bara X. Det gäller i stort sett alla personer du träffar, oavsett hur de ser ut. Tjejen på bussen kan ha XY-kromosomer, och hon kanske inte ens vet om det själv. Killen på ICA kan ha XXY-kromosomer, utan att ha en aning.

Det kanske till och med är du som inte kan dina kromosomer. De allra flesta vet inte vilka könskromosomer de har; de gissar bara. Som tur var sitter inte könsidentiteten där, och inte människovärdet heller.

Immanuel Brändemo är debattör och bloggare och skriver bland annat om intersexuella och transexuellas situation på trollhare.wordpress.com