KRÖNIKA: Att välja och vårda sina relationer

- ”Hur ofta bajsar du?”

Kläckte jag visst ur mig i ett middagsammanhang för ett par år sedan då jag fortfarande var i kompisdejtingstadiet med min nuvarande väninna och sambo Tina. Kommer dock inte alls ihåg detta men jag kan mycket väl relatera till att jag ställt frågan. Förmodligen inte för att jag var intresserad utav svaret utan mer av reaktionen.

Det säger rätt mycket om en person då denne svarar på en socialtmissanpassad fråga, om än förbryllat och något chockat. Man hamnar i en vändpunkt där man kan avgöra ganska snabbt om man ska hålla ihop eller inte. Jag väljer de som skrattar, de som inte tar allt så allvarligt även om de mycket väl kan vara djupsinnade och filosofiska.

Jag klarar inte av att vara låtsastrevlig och kindpussas med de jag inte tycker om, inte heller kan jag relatera till dem som högljutt suckar, höjer på ögonbrynen eller fäller bittra kommentarer. Jag kan inte förstå eller sympatisera med de som väljer allvar framför allt som är roligt. Och jag vill inte vara med någon som inte vet att allt kan vara kul.

Glädje och skratt är ju faktiskt det som binder ihop relationer i grunden och gör att man orkar hålla ihop i både upp och nedgångar. Förutsättningen för att trivas ihop med någon handlar ju mycket om att kunna ta varandra på rätt sätt. Med fel personer omkring, eller fel kemi så blir saker och ting lätt misstolkade eller sönderanalyserade. Trivs man inte ihop så pass mycket att man gläds åt varandras framgångar eller ger varandra något slags socialt utbyte som gynnar en så är relationen ingenting värd.

Det spelar ingen roll om det handlar om familj, vänskaps- eller kärleksrelationer. Lyckan är byggstenen och finns den inte där så är det bättre att klippa banden hur svårt det än må vara. Livet är för kort för att dras med människor man inte kan förhålla sig till. Sen så är det ju såklart inte så lätt alla gånger, en relation med minnen, ett förflutet eller tidigare starka band gör det ju svårare att ta steget till att bryta upp men det är ändå inte skäl nog att stanna kvar.

Visst ska man förlåta varandra, snedsteg och lyckas lösa sina problem istället för att springa iväg från dem. Det är inte så att jag menar att man ska ge sig iväg bara för att problem kommer, för det gör de i alla fall och det behöver inte vara en stor grej. Men de finns dem som inte kan hantera eller förhålla sig till den andre personens vällgång och evigt söker efter problem, tjafs eller någon nedlåtande kommentar.

Jag antar att det handlar om dålig självkänsla och missunnsamhet men det är aldrig okej att vara elak med flit och vilja någon illa. Magkänslan inför den andre personens inställning till sig själv är avgörande. Det ska kännas bra och tryggt med de som är en nära, annars är de egentligen inte alls särskilt nära.

Då vi ändå är inne på fel relationer så måste jag även nämna dessa ”kontakter” som det snackas så mycket om och uppmanas om att ha.
Såklart kan det öppna möjligheter att känna en viss person. Men detta samlande och hävdande kring att ha ett brett kontaktnät känns väldigt ytligt och gör mig lite illamående. Liksom, att samla på människor och försöka känna de på grund av att de kan vara bra att ha. Vad är det genuina i det?

Alla är fria att göra vad de vill, men att försöka känna någon för att det skulle gynna mig skulle alla falla mig in. Jag är trevlig och försöker göra ett bra intryck på de jag möter oavsett vem det är. Bekantar vi oss närmare med varandra så beror det på kemi eller attraktion. Jag kan inte låtsas och jag tycker att det känns sunt. Uppriktighet och välvilja är det man bygger en bra relation på. Och skratt såklart.