En telefonvärdinnas dagbok v. 40

För flertalet veckor sedan, innan klippväxterna blivit brandbilsröda och SL-kortet snordyrt, ringde en man mig och orsakade en skaplig näve obehag. Inte för att han ville att jag skulle agera en ponny eller mellanstadiebarn eller ville kalla mig för dumma saker eller höra mitt anus spricka - inga sådana förbjudna eller ovälkomna önskemål.

Men: ett motbjudande språkbruk flödade från hans norrländska tunga. Inte välment men förvirrande som då gentelmännen talar om att "älska" eller ha "samlag" (väntar spänt på repliken "när idkade du senast älskog på rosenbädd, min sköna sommarlilja?"), utan rent motbjudande i en stank av... någon form av infantil förlägenhet.

Han frågade mig om jag tyckte om att få filen i ansiktet, om jag gillar fil, om jag pillade på min kittlare - vad i helvete?
Jag gjorde stora ögon då jag pratade med honom och lyssnade till hans sunkiga språkbruk.
Filen... jag såg framför mig en ström av tjock, sur Norrmejeri-fil som klumpvis lämnar en kuk och lägger sig som en frukostbordshinna över Nina 16:s ansikte. Med mejerigegga fastkluttat i hennes sotmörka ögonfransar stirrar hon förtjust upp på Filgubben och säger med ett stort leende;

"Lite sylt på det va?"

Länge fascinerades jag över dessa ord. 'Fil' för sperma och 'kittlare' för klitoris. Jag funderade över var han hade fått dom ifrån och om han brukade använda dom i sängen med kvinnor han humpade över.

"Gapa för filen!"

Nej, usch, att låta beblanda spermans heliga sötma med ett ord för sur, fet mjölk att kasta ner russinmüsli i. Jag kommer aldrig att förstå. Vad jag tänkte under det samtalet var att det lät som en sorts sexdistans. Som ord som femåringar använder för att det inte ska låta sexuellt och därmed snuskigt, därmed fult och olovligt. Barnsligt, istället.

Obehag på återkomst. Denna oktobermörka tisdag ringde min telefon efter min uppmärksamhet då jag hopkurad i sängen bläddrade blad i en bok.

"Ja hej, det är Nina", svarade jag med en sensuell tonårsstämma innan jag fortsatte med standardfrasen:

"Hur är det med dig ikväll?"

Det var bra och jag kände igen rösten. Somliga har anonyma röster, andra har så sydsvenskt klingande dialekter, tydliga brytningar eller igenkänningsbara gurgelröster att dom är svåra att missa. Då vet jag vem jag talar med innan han har presenterat sig. Jag visste att jag nu talade med Filgubben & hans kittlarmani. Jag kunde hans röst.

"Jag för ner handen i min trosa nu..", väste jag, låtsades ha blivit alldeles till mig då han frågade när jag senast svalde en mans... fil (ja, det bär emot).

"Smeker du kittlaren nu?"

Jag blängde bestört in i väggen med tefatsögon innan teatertonen åkte fram;

"Mmm och det är jätteskönt att smeka fittan" svarade jag, månne för vass i mitt ordval men det bara fanns inte på tapeten på planeten att jag skulle ge mig i kast med hans matiga ordval.

Jag ville krossa hans barnsliga sexdimma med farligheter som 'fitta', 'kuk' och 'knulla', men innan han lade på frustade han:

"Nu kommer filen!"

Och jag var tvungen att förlika mig med att slaget var förlorat.
Den surnade könsfilen segrade - för denna gång.