Jag vet inte om han hatar Eurosport. De sjunger så på Swedbank Stadion. Jag vet i alla fall att han har ett hårt skott. Och jag vet att han är vår nya favorityta att projicera drömmar på. Han är just nu journalisters och supportrars tydligaste Objet Petit a.
Den nya kreativa kraften som ska förlösa och frigöra oss. Skånes Káka. Mannen som ska komma att fylla luckan efter Jonas Thern, Anders Limpar, Fredrik Ljungberg och Anders Svensson samtidigt. Spelaren som ska ta oss till nästa nivå. Först i U21-EM men gärna redan nästa år i ett eventuellt VM-slutspel. Labbe är mannen vi älskar att hoppas på.
Han har länge varit en favorit bland MFF-fansen, men alltid med brasklappen ”om han får vara skadefri”. Själv har jag också hoppats länge på just det, att han ska få vara skadefri. Att han inte ska bli en modern Hasse Blomqvist. Att han inte ska vara en av de där supertalangerna som aldrig tillåts blomma för att han alltid, alltid, går sönder.
Jag hoppas fortfarande.
Och det är lätt att tycka om Harbuzi. Inte minst för att han till röst, tonfall och i någon mån teknik påminner om vår allra populäraste fotbollsspelare genom tiderna. Att han dessutom är offensiv mittfältare i ett land utan offensiva mittfältare av rang hjälper till.
Där Rasmus Elm redan förutsätts bli självklar i rollen som kompetent och skicklig a-landslagsman är Labbe det osäkra kortet. Han är den fåfänga drömmen om magi, en skör längtan efter något större, något bättre, än hedersamma förluster i åttondelsfinaler.
Och jag skulle naturligtvis kunna tona ner och nyktra till och efterlysa rimlighet i fantasierna. Jag borde säga: Nu lugnar vi oss lite. Men jag kan inte låta bli att också jag se hur fantastiskt det skulle kunna bli. Jag kan inte låta bli att också jag börja slänga mig med det gamla favorituttrycket ”göra en Brolinare” när jag ser Labinot Harbuzi. Kan han gå från sjuksängen till U21-EM till VM-truppen på knappt ett år? Kanske. Och kanske är gott nog just nu.
Skrivet av:
