Iranska landslagets tysta protest – familjerna kan hotas

Iran förlorade alla sina tre gruppspelsmatcher under Asiatiska mästerskapen i Australien. Men medietrycket kring fotbollslaget och spelarna har, av förklarliga skäl, varit enormt ändå.

Både spelare och ledare stod helt tysta när den iranska nationalsången spelades inför lagets premiärmatch mot Sydkorea. Gesten tolkades som en tyst protest mot regimen – och väckte starka reaktioner.

Spelarnas ställningstagande är också förenat med stora risker, befarar Maja Åberg, som är sakkunnig på Amnesty.

Fått asyl

— Det är en utsatt situation överhuvudtaget för kvinnor i Iran som på olika sätt kämpar för kvinnors rättigheter, eller till exempel väljer att gå ut utan sjal, säger hon.

— Men med kvinnliga fotbollsspelare som får så mycket internationell uppmärksamhet, då blir det ännu ett lager. När de valde att inte sjunga med i nationalsången blev de kallade för förrädare, vilket förstås är otroligt allvarligt.

Ställningstagandet fick bland andra Reza Pahlavi, sonen till Irans störtade shah, att uppmana Australien att ge spelarna asyl för att skydda dem från repressalier i hemlandet.

En handfull spelare och ledare har sedan dess också beviljats asyl – vilket dock inte heller är riskfritt, enligt Mellanösternkännaren Anders Persson, som är docent i statsvetenskap och forskare vid Linnéuniversitetet.

— Det är ingen tvekan om att de här fotbollsspelarna tar en viss risk. Man ska komma ihåg att Iran under många, många år har dödat regimkritiker i västvärlden, säger han.

Hot och trakasserier

Även för spelarnas familjer i Iran kan det inträffade innebära risker, fortsätter Maja Åberg.

— Amnesty har sedan länge dokumenterat olika fall där familjer råkat illa ut, säger hon.

— Det kan handla om att de utsätts för trakasserier, hotas eller tvingas att göra uttalanden i statliga kanaler där de tar avstånd från vad deras familjemedlemmar gjort.

Anders Persson delar den bilden.

— Många auktoritära regimer använder familjer och deras situation i hemlandet för att pressa, som i det här fallet exiliranier, i utlandet, säger han.

— Vi har haft fall i Sverige också. Att hota familjen är förstås ett väldigt effektivt sätt att sätta press på individer.