Tisdag 3 Aug
Stockholm

Tystnad, tagning, publikmanifestationen som sade allt

Matchen slutade 1-0 i Djurgårdens favör. Ett högst oväntat resultat, men matchen skulle oavsett vad - alltid bli en mindre parantes under måndagskvällen. Den här kvällen tillhörde som sagt något betydligt mycket större.
1 av 5
Matchen slutade 1-0 i Djurgårdens favör. Ett högst oväntat resultat, men matchen skulle oavsett vad - alltid bli en mindre parantes under måndagskvällen. Den här kvällen tillhörde som sagt något betydligt mycket större. Foto: FREDRIK PERSSON / SCANPIX
2 av 5
3 av 5
4 av 5
5 av 5

Stockholmsderbyt blev den torftiga fotbollsmatchen alla väntat sig. Vad som däremot hände på läktarna var ett minne för livet.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Matchen i sig:

Matchen mellan Djurgården och AIK levde upp till de förmodade förväntningarna. Den allsvenska fotbollen är inte bättre än så här. Men det lag som gjorde det bäst var Djurgården.

Kasper Hämäläinen och Daniel Sjölund kontrollerade mittfältet. Kennedy Igboananike var rysligt snabb på topp och visade prov på den talang Dif hoppades skulle uppenbarat sig tidigare under säsongen.

Samtidigt saknades AIK:s Bangura-forwards betänkligt. Gnaget lyckades aldrig få till sina långa anfall och Robert Åhman Persson fann aldrig några kombinationslösningar.

STOCKHOLM. Tystnad. Tagning. Hörde ni vad som inte sades, svensk fotbolls makthavare?

Det är en fråga som ställdes och en fråga vi får invänta svaret på. Det enda vi kan konstatera är att protesten blev precis så träffsäker som många hoppats på.

Stockholmsderbyt blev, i vanlig ordning, inget större publikfrieri. Spelet såg ut som en mer intensiv version av valfri korpliga. Kennedy Igboananike var matchens stora behållning på gräsmattan. Men den här matchen handlade i aldrig om tacklingarna, inte heller om nigerianens makalöst vackra mål.

Det här derbyt handlade om tystnaden på läktaren. Tio minuter av "the sound of silence". Tio minuter in på matchen briserade så Råsundastadion i ut ett crescendo utan dess like. Sångerna ekade från både Norra Stå och den södra kortsidan. Sången gled vackert längs med långsidorna och för en gångs skull var det en solidarisk uppslutning från alla som närvarade.

Det är vad vi kan erbjuda i den svenska fotbollen som på något sätt håller europeisk toppklass.

Under halvtidsvilan var så reglemente framme igen. I en uppenbar koreograferad ansats tändes ett tjugotal bengaleldar på vardera kortsida. Även ett gäng av dessa mytomspunna bangers brann av.

Domaren för kvällen, Jonas Eriksson, vallade in spelarna till omklädningsrummen innan andra halvleken kunde påbörjas. Trots att pyrotekniken var den "värsta" för säsongen gick det ändå att slutföra matchen, det gick utan större möda att återuppta derbyt. Vad människor som lider av bengalpanik missat är att det inte finns någon koppling mellan pyroteknik och huliganism. Dessa eldar brann för tio år sedan, och då hyllades Stockholmsderbyt som ett av Europas mest stämningsfulla matcher.

Men i stället för att få läsa om magin i symboliken från de första tio minuterna kommer nu fansen, när den mentala röken väl har skingrats, få läsa om hur de än en gång "förstörde ett derby".

Matchen, eller parentesen i frågan, den slutade 1-0 till Djurgården.

Kommentera
Kopiera länk
Dela