Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Käftsmällar, könssjukdomar och kärlek

Här ligger Eddys Bar, i muntra Orminge Centrum. Foto: Scanpix
1 av 2

Här ligger Eddys Bar, i muntra Orminge Centrum. Foto: Scanpix

Björn Lette himself
2 av 2

Björn Lette himself

Tête à Tête | 01/12/2011 10:57

RECENSION. Den lokala hjälten Björn Lette recenserar Orminge Centrums stolthet, Eddys Bar.

Stockholmsförorten Orminges grå centrum innehåller apotek, systembolag, ett gäng klädaffärer för damer och en tv/video-affär som ingen vet hur den klarar att gå runt. Men här finns också en av de mest legendariska krogarna någon förort någonsin haft; Eddys Bar.

Fram till för någon månad sedan var man utsatta för mördande konkurens från den polska nattklubben Nazdrowje ett snedsteg bort. Det hände till och med att Martin vägrade släppa in folk som kom vid 01.00 när Nazdrowje stängde för att avnjuta ett sista glas på ”Eddys” som har öppet till 02.00, med motiveringen ”Ni har varit på det andra stället!” Med då ”Naz” nu blivit av med rättigheterna och fått bomma igen anar kanske Martin, Robin, Alex och övrig personal på ”Eddys” en ny vår.

Nästan alla i Orminge och en hel del andra för den delen har någon relation till Eddys Bar. Här har folk i över tjugo års tid fått könsjukdomar, käftsmällar, bittert ångrat karaokesång, dragit i sig olika illegala substanser på toaletten, spelat bort en tusenlapp på Jack Vegas och sen bjudit som en kung när man vunnit en femhundring dagen efter, blivit nekad att köpa öl trots att man inte druckit något innan, blivit portad för att man protesterat, blivit inropad och tillfrågad varför man inte kommer dit nuförtiden (”nej, nej, du är inte portad längre.”) tagit sig en återställare eller två på söndagen eller helt enkelt köpt en pizza.

Det är lönehelg när jag och min kompis D kliver in i värmen och lämnar den bistra vintern bakom oss och efter whiskeyprovningen jag bevistat tidigare på kvällen är jag nu redo för en matbit och några öl. Eftersom klockan redan närmar sig 21.00 har kocken sedan länge gått hem, men Alex är van att rycka in och laga något från den laminerade barmenyn. Vi beställer en härlig Felix krögarpytt, inte microvågad, utan stekt(!) och en stor biffstek med bearnaisesås. Bearnaisen är som vanligt av yppersta världsklass och precis vad som behövs för att den lite sega biffen skall slinka ner, och pyttipannan, färdigsaltad och klar, lägger sig också som bomull i magen.

I bardiskens hörn ut mot centrumets ovanvåning och pizzadisken sitter samma tysk som alltid suttit där och småpratar då och då med den andra snubben med den enorma mustaschen som också alltid har haft sin plats strax bredvid. Om herrarna vid Jack Vegas-automaterna är samma som vanligt är svårt att säga eftersom man hela kvällen bara ser deras ryggar, men det känns tryggt att åtminstone anta det.

Vi får sällskap av några fler kompisar och det dröjer inte länge innan det står mängder av små glas fyllda med Fernet Branca, lakritsshots och hotshots framför oss och i takt med att fredagkvällens sedvanliga karaoke drar igång börjar vi beta av våra järn. Som så många gånger förr är det en man som är lite modigare än alla andra på stället (naturligtvis ingen av oss) och rycker åt sig karaokemikrofonen och bjuder oss inledningsvis den klassiska ”Gulli-Gullan” av Jokkmokks-Jocke och resten av kvällen släpper han inte för en sekund taget och låter oss avnjuta en uppsjö gamla klassiker som vi inte hört sedan vi åkte finlandsbåt sist. Vilket i ärlighetens namn inte var så jättelänge sedan.

Det är inte lika mycket folk här som för några år sedan, men de allra yngsta kanske har företagit sig den stora resan in till stan med lönen färsk på kontot och nästa helg är de säkert här igen. Vi saknar ingen eftersom vi har allt vi behöver i vårt sex man stora sällskap, sång, musik, gamla minnen och härligt blaskig fatöl.

När en av de fina killarna i vårt sällskap enligt Robin druckit klart, ringer han som den vane krögare han är en taxi åt honom. Ölen vår vän hällt ut över bordet får han givetvis torka upp själv, men hushållspappret trollar huset fram.

Även jag inser att det är dags att tänka på refrängen och tar farväl av mina vänner och kliver tillbaka ut i den kalla vinternatten. I mitt inre är det dock varmare och härligare än på länge.

Om det är på grund av Eddys eller shotsen låter jag dock förbli osagt.

Betyg: 5t av 5t