Britter, lågt hängande frukt och kondylom

I onsdags körde jag och Richard Teroni en tjugofyratimmarsresatill Barcelona. Upp 03:00, flyga 06:00, direkt till Sagrada Familia och ta enobligatorisk turistbild från en uteservering. Vi bodde på det femstjärniga boutiquehotelletHotel DO: Plaça Reial och jag önskar att vi hade haft koll nog att blikvar i de överdimensionerade och omsorgsfullt designade rummen.

Men nej. Vi skulle prompt ut. Göra Barcelona du vet.

Och det började bra. Vi mötte upp våra vänner Andreas Gillberg, AndreasFyrlund och Kent Andrew Jacobsen för en sjukt bra middag på Torre D'AltaMar och följde upp med några drinkar på Carpe Diem som trots det lökiga namnetvar rätt bra. Förutom tejejerna i typ geishakläder som gick runt och masseradegästerna. Det kändes ofräscht.

Carpe Diem stängde ett och vi hade grejat gästlista på Opium. Jaginbillade mig att namnet anspelade på en gammal opiumhåla, med sköna soffgrupperoch dunkelt asiatisk inredning.

Men nej. Det såg ut som så jag föreställer mig att klubbar i Göteborgser ut som. Man har slängt pengar på inredningen men inte på god smak. Och dåska vi ha i åtanke att några av världens mest namnkunniga arkitekter ochdesigners är Katalaner. Bofill kanske hade tagit ledig den dagen Opium skrevsin brief. Eller så var han upptagen med att göra viktiga saker, vem vet.

Vi lät oss dock inte avskräckas. Stället var ändå rätt fullt och stängde fempå en onsdag. Plus att kackig inredning kan räddas av begåvade nattklubbschefer.Se supersuccén Vardagsrummet som ett sedelärande exempel.

Namnet var så där. Inredningen värre. Personalen var proffsig och dethade dragit upp snittbetyget om de inte var för gästerna.

Tänk dig den mest desperata samlingen ölbrölande och testosteronstinnabrittiska män som, uppviglade av tusen pints flytande mod, raggade klumpigt,ohämmat och kladdigt på den andra halvan av publiken. Som så klart bestod mestav tonårstjejer från Sverige. I tajta klänningar och höga klackar. Omringade avtjejgänget och snubbligt uppviglade av tusen söta drinkars flytande modförsökte de ha kul. Och reta upp de där brölande männen genom att låtsashånglamed varandra på dansgolvet.

Stället var ett enda stort kvartifemragg och luktade så som jagföreställer mig att Kondylom luktar.

Eller så inbillade jag mig bara.

När Opium sedan stängde och tonårstjejerna sprang mot stranden för attbada nakna medan smarta spanska män som hade hållit sig nyktra framgångsrikttog vid där britterna hade misslyckats; ja, det tog vi som vår cue. Vi åkte hem tillhotellet och sov de där två timmarna innan det var dags för flygplatsen.

Jag vill tro att raggandet i Stockholm håller en viss nivå, att vi gördet med mer värdighet än de snubblande turisterna på Opium Barcelona.

Eller så tror man alltid det när man befinner sig mitt i det.

Om jag hade recenserat hotellet eller middagen så hade betygen sett annorlundaut. Men nu är det Opium jag recenserar. En deprimerande liten historia som får1t av 5t.

Nästa gång roddar jag efterfest i sviten istället. Eller sover ut ordentligt.