Mobbning som umgängesform

Jag älskar verkligen när det blir en sådan där spänd, obekväm tystnad. Någon skrattar krystat, en annan skruvar lite på sig och en tredje fokuserar nästintill maniskt på sitt vattenglas.

Precis i den stunden njuter jag till fullo, för där och då känns mitt liv lite som en sketch. Självklart är jag lika obekväm som alla andra, men inombords fnissar jag som en liten skolflicka över hur bisarr människan är.

Därför tänker jag recensera den pinsamma tystnaden som uppstod när två kollegor, två bättre hälfter och ett femte hjul åt söndagsmiddag på Primo Ciao Ciao på Hantverkargatan.

Upplägget verkade vattentätt, fettdrypande smakrik italiensk mat, grym hiphop och en lokal fylld med svenska hjältar som Timbuktu, DJ Amato och Salong Betong-gänget.

Det började bra med gemytliga skratt och trevligt småprat och kvällen verkade lovande. Det vill säga tills undertecknads bättre hälft, som har lite svårt att skilja mellan skämt och mobbing, ”skämtsamt” förolämpar undertecknads chef.

Den senare var inte bättre han. Den lätt obekväma situationen gjorde att han hade svårt att sitta still och armbågade kontinuerligt bordsgrannen i ryggen som var märkbart irriterad. Chefens flickvän försökte rädda situationen med historier om när hon försökte hitta en älskare till sin mamma och att den älskaren skulle vara min andra chef.

Jag ska inte kasta sten i glashus, själv var man världens sämsta flickvän och dog av skratt när min pojkvän skulle berätta om sin ”boxningskarriär”. Han är ingen atlet direkt.

Aldrig så snabbt har fem personer bett om notan, betalat och nickat hej då och gått.

Mitt betyg? Full pott så klart! Bästa söndagen på länge.

Betyg: 5t av 5t