Vice Re-launch Party

Alla bra fester börjar med en kö. Oftast en lång sådan. Det är löningshelg och livsstilsmagasinet VICE har sin största fest någonsin i Skandinavien, gästlistan är överfull och förväntningarna är skyhöga. Med det i åtanke började vi vår kväll på O’learys Liljholmen, nära till Färgfabriken och inte en endaste sotarmössa eller bomberjacka så långt ögat kan nå. På klockslaget knallar vi bort och möts av en oroväckade lång kö modemedvetna människor som alla stampar och väntar ivrigt på att bli insläppta.

Men så fort portarna slås upp så går det smidigt, tror jag aldrig har köat så kort i en så lång kö. I entrén möts alla av en rejäl tilltagen bunt drinkbiljetter som bådar för en både sen och våt kväll. Jag har aldrig orkat ta mig bort till färgfabriken tidigare så jag har ingen aning om vad jag ska vänta mig.

Som tur är träffar vi genast på en av kvällen värdar Nicke Bergström och han guidar oss snabbt genom kvällen och slänger på oss ännu fler drinkbiljetter. Vi armbågar oss in till baren som även den trots stort tryck flyter på smidigt. Lokalerna känns perfekta för ändamålet. Många bord vid baren där man kan stå och hänga, stort dansgolv, ljusa passager där man kan ta sig en ordentlig koll på varandra och en väl tilltagen innergård där det både serveras dryck och äkta tysk döner kebab från Berlins kebabkung Mustafas Gemüsekebap.

Temat för kvällen är duos så vi beställer såklart bärs och järn och minglar vidare. Uttrycket "Alla var där" känns lika utslitet som självklart att använda den här kvällen. Stod dom inte på scenen eller bakom skivspelarna så hängde dom i baren eller i kebabkön.

Mingelfotograferna hoovrar tätt inne i lokalen och åtanken av att VICE har en sektion som kallas DO’S AND DONT’S får mig att krypa ihop och undvika ögonkontakt. Storleken på Färgfabriken gör att det inte är helt lätt att hålla koll på vad som händer överallt, men vi lyckas hålla oss undan fotograferna ända tills kvällens värd Nicke återigen dyker upp som en välklädd gubben i lådan och tar oss under armen och leder oss in till en provisorisk fotostudio.

Där ska vi gestalta en känd duo. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt finner jag och min kompis Peter oss själva poserandes som Bamse och Lilleskutt i väldigt obekväma poser. Osäkra på om vi gjort bra eller dåligt ifrån oss tröstar vi oss vid ett bord med mer gratisöl. Och med de Nokia Lumia 800 vi fick för besväret. Vi hänger kvar i fotostudion och upptäcker till vår glädje att vi inte är ensamma om att skämma ut oss framför kameran. Vi får order om att lämna bordet, Robyn är på ingång och behöver någonstans att sitta. ”Robyn vem?” undrar jag och blir irriterad. Vi ställer oss i ett hörn och muttrar i några sekunder och missar ännu ett band på scen. Men vad gör det när sällskapet, stämningen och humöret är på topp. Och när man ändå kan kolla upp det på Youtube dagen efter.

När klockan närmar sig 02:00 uppstår förvirring, sommartiden slår in och klockan är plötsligt 03:00? Har vi nu förlorat en timmes fest? Önskar att jag kunde säga att vi löste problemet men nej, jag fattar inte heller var den där timmen tog vägen. Eller jag kan nog ärligt säga att jag inte fattar var någon av nattens timmar tog vägen. Tiden går fort när man har roligt och så här roligt har jag inte haft på länge. När jag vaknade dagen efter gick alla mina klockor olika och istället för VISA och SL-kort låg där glowstick och drinkbiljett.

Festen var som tidningen, både gratis och storlagen på många olika vis. Precis den känslan lyckades de förmedla den här kvällen.

5t av 5t