”Hon eller han blir vald på de åsikter och drömmar hon hade för framtiden. Så blev det inte alls för mig och ännu mindre för Håkan” berättar Mona Sahlin när hon analyserar socialdemokratins ledarkrisande och den icke-existerande öppenheten när det gällde att hitta ledaren - partiordföranden – till sosseriet…

Suger man på de meningarna så frågar jag mig i min enfald är hur det är möjligt att det finns något som funkar mindre än inte alls? Är det överhuvudtaget möjligt att någonting kan fungera mindre än inte alls? Jo, om det fungerar med motsatt verkan – när något dysfunktionellt inte ens är dysfunktionellt utan fungerar bra – för den som vill att det skall skita sig för den dysfunktionella.

Mona Sahlin har rätt i mycket och det mesta av det hon skriver. Mona skriver att hon redan från början i och med sossarnas urvalsprocessande blev ifrågasatt och skadeskjuten, och visst var det så. Inte nog med att Mona valdes till ordförande Sahlin för att hon saknade en Petter-Niklas mellan benen, hon hade sin historia i ryggsäcken och en långsint väljarkår hade inte glömt. Mona kvoterades in, hon var den enda kvinnan som ville när det var dags för en kvinna. Mona hade det inte lätt. Mona hade bäddat själv för de som komma skulle. Mona var svag, ifrågasatt och allt annat än självklar i sin nya roll. Men Mona Sahlin var rena rama drömmen jämfört med den som skulle komma efter henne…

Håkan Juholt blev partiledare för att han var den där som alla olika falangister kunde leva med när deras huvudkandidat till ordförandeposten blockerades av andra falanger som ville se sin kandidat istället. Håkan Juholt var inte ens med bland de där jättemånga kandidaterna som borde ha haft förtur, de som inte var alldeles för yviga eller ostrukturerade, de som både hade den sociala och politiska kapaciteten att leda sitt parti rätt. Juholt var den där nödlösningen som alla kunde leva med då, men som förmodligen ingen vill leva med idag när varje opinionsundersökning innebär nya depressioner och ångestanfall.

Mona har rätt när hon vurmar för en öppen urvalsprocess, där kandidat ställs mot kandidat som ställs mot ytterligare en kandidat. Centern hanterade sitt val av ”Maud 2.0″ rätt och riktigt, och Annie Lööf använde sig av sina opponenter för att bygga sitt eget lag när hon väl hade vunnit. Miljöpartiet gjorde också rätt, trots att Mikaela Valtersson lämnade politiken efter att ha åkt på en teknisk knock-out av Åsa Romson i Karlstad. Vänsterpartiet gjorde, även de rätt, när de matchade två kvinnor mot två män och lät Lasse Ohlys efterträdare bli en Jonas Sjöstedt. Snacket om varannan damernas gällde inte Vänsterpartiet.

Sossarna däremot, de gjorde allt fel – de valde fel person på fel sätt. Berit Andnor och socialdemokraternas valberedning framstår som inkompetensens och maktfullkomlighetens gäng. De hade chansen att förnya något som skrek efter förnyelse. De valde på ett uråldrigt sätt en man som längtar tillbaka till den tiden då Televerket lånade ut telefoner till medborgarna, då det statliga Apoteket var stängt när folk hade tid att gå dit, då Domus hette Domus och då Elvis var en frekvent gäst i någan av de statliga radiokanalerna. De hade chansen, men de tog den inte…

Länkar: SvD, DN, AB, Expr, SVT   
Bloggar: Kent, Westerholm, Högberg, DHE, MP, Anybody