Laddföretagens krångel saboterar för elbilarna

Jag tillbringar en hel del tid bakom ratten på olika elbilar, och eftersom jag inte har en laddare hemma betyder det att jag ofta är beroende av det publika laddnätverket.

Den senaste tiden har jag varit med om ett antal riktigt positiva laddningsupplevelser, men också några som var fullkomligt usla.

Detta har fått mig att fundera kring snabbladdar-företagens roll i elbilsupplevelsen.

En brist på standardisering

Det stora problemet med laddnätverket är i min värld en brist på standardisering. Den svenska landsbyggden är i dag full med snabbladdare, och laddningsförmågan hos moderna elbilar blir hela tiden allt bättre.

Chanserna att hitta någonstans där man kan stanna och ladda en stund när man ändå känner för att ta en paus eller äta något är således goda.

Vad som är värre är att laddarna allt som oftast tillhör olika företag, och erbjuder olika effekt, kräver olika appar, och tar helt olika priser för laddning beroende på vilket avtal man har eller inte har.

Steffo Törnquists klassiska Mercedes-cab – värd miljonbelopp

Att irra runt i app-djungeln

Det är här problemen börjar. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har stått vid en laddare i regn, snö eller snålblåst och knappat in mina kortuppgifter i en ny app, då laddaren jag hamnat vid inte är ansluten till mina befintliga appar eller laddkort.

Just detta problem är nästan värst hos destinationsladdarna, som är ett nödvändigt ont att använda eftersom smidig långkörning med elbil kräver att batteriet är fullt vid start.

Destinationsladdarna drivs ofta av mindre företag som har sina egna appar, och inte är anslutna till större samarbeten. I vissa fall behöver man till och med betala för parkeringen i en app och för laddningen i en annan. Ett evigt krångel med andra ord.

Vanliga felet vid däckbyte – 900 olyckor om året

Orimligt stort prisspann

När man väl har listat ut hur man är tänkt att betala för laddningen gäller det också att ha koll på priset, som kan variera ordentligt mellan olika laddföretag, samt beroende på vilka abonnemang eller avtal du eventuellt är ansluten till.

Att företagen knyter kunderna till sina egna appar och ger dem rabatt är helt okej. I stort sett alla bensinmackar har någon form av lojalitetsprogram. Hos mackarna ligger rabatten dock i regel på några tiotal ören per liter, vilket bara är några ynka procent med ett literpris på närmare 20 kronor. Utöver det skiljer priserna mellan olika mackar inte särskilt mycket.

Som kontrast laddade jag under förra helgen hos Nima för 4,50 kronor och hos Ionity för 7,50 kronor, i båda fallen utan någon form av laddavtal. Prisökningen från ett laddföretag till ett annat var alltså nästan 67 procent.

Många ångrar sin elbil: Här är främsta anledningen

Ett betydligt krångligare upplägg

Problemen nämnda ovan går att komma runt genom att i förväg kolla upp vilka laddare man ska besöka, och ladda ner rätt appar och ansluta sig till rätt avtal.

Avviker man från planen, exempelvis för att du blir hungrig en timme tidigare än väntat eller att bilen dragit mer än beräknat, faller emellertid hela planeringen. Det kan också vara så att bilen själv vill planera sina laddstopp efter vad som är mest effektivt, och det är inte säkert att den väljer en laddare från rätt företag.

Denna typ av framförhållning behövs inte med en bensinbil. I en sådan kan jag ge mig ut på långkörning och vara säker på att det kommer att finnas en bensinmack ungefär när jag behöver den. Jag kommer också veta att bensinpriset och processen för att tanka bara kommer att skilja sig marginellt mellan olika mackar.

Viktiga detaljen när du köper däck – Lätt att bli lurad

Krånglet saboterar för elbilarna

De flesta kan nog acceptera att långkörning med en elbil kräver vissa kompromisser jämfört med en fossilbil. Att man måste se till att batteriet är fullt vid start och att det tar längre tid att ladda ett batteri än att fylla en tank med vätska kan nog de flesta greppa.

Att man måste förbereda sig med ett antal appar, konton och abonnemang innan färden, och att man måste hålla koll på vilda prisskillnader mellan laddare, introducerar emellertid en stor dos stress i ekvationen helt i onödan.

Detta gör att elbilar fortfarande är bäst lämpade för entusiaster och teknikintresserade, medan laddföretagens krångel känns som ett sabotage som gör det svårt att rekommendera en elbil till de som inte är tekniskt lagda.

Jag har sett framtiden

Några av mina senaste besök vid en snabbladdare har dock fyllt mig med hopp för framtiden. Att ladda på Nima-laddaren var nämligen inte bara en angenäm upplevelse på grund av det låga priset, utan också tack vare betalmetoden.

När jag kopplat in laddkabeln i bilen var det bara att blippa mitt bankkort – precis som på en bensinmack – så var laddningen igång. När jag laddat klart var det bara att blippa kortet igen för att avbryta laddningen. Den applösa upplevelsen var enkel, snabb och smidig, och krävde minimal tankeverksamhet.

Den 13 april träder en ny lag i kraft, som gör gällande att alla nya snabbladdare som installeras i EU måste vara utrustade med kortbetalning. Från början av 2027 måste även befintliga snabbladdare kunna ta emot kort.

Detta kommer utan tvekan leda till att laddnätverket blir mindre krångligt att använda, vilket i längden bör leda till att fler vågar köpa elbil. Det om något borde motivera laddföretagen att snabba på monteringen av kortmaskiner.

När detta är löst återstår bara frågan om de stora prisskillnaderna. Förhoppningsvis leder kortbetalningarna till att färre använder laddapparna, och att snabbladdarna därför får börja konkurrera på pris precis som bensinmackarna.