GabJoss:

Min sambo har sina barndomskompisar kvar och dom är ett ganska tight gäng medan jag träffade min bästa vän i USA i vuxen ålder.
Hon bor i Halmstad och vi ses inte jätteofta men det gör ingenting – vi har den typen av vänskap som funkar ändå och nu under semestern ska vi ha lite catch up så klart.

Jag har precis som GabJoss känt mig lite ledsen över att jag inte har några riktigt nära vänner från barndomen men det kan ju ha en del att göra med att jag flyttade utomlands direkt efter gymnasiet och stannade där borta i 9 år.
Det hinner hända en hel del på den tiden, men på samma sätt som man inte kan stanna kvar i en relation på gamla meriter och känslor så fungerar ju vänskaper på samma sätt. Ibland växer man isär eller ifrån varandra helt enkelt.
Men jag har plockat upp kontakten med två tjejer hemifrån Småland det sista året och det känns superkul.
Min värsta mardröm är att ha min möhippa med en enda person där. Säg att jag inte är ensam!

Men jag är ingen människa i behov av ett jätteumgänge.
Jag har gått på för många nitar för att riktigt våga släppa in folk. Ni vet ju alla hur det gick sist jag gjorde det och fick min lojalitet nertryckt i halsen- #fridatyragate – så jag är så glad och nöjd över dom vänner jag har och som jag faktiskt kan lita på i alla lägen.
Och så har jag ju ER, mina små kärleksmuffins! <3

Har ni kvar vänner från det att ni var små och hur ser ni på vänskap?