Hugo & Paula:

Igår skrev jag ett inlägg om Lady Dahmers missriktade sympatier för oss barnfria och idag tänkte jag spinna vidare på det – ur just den synvinkeln jag skrev om igår. Alltså min egen.
För man kan ju bara utgå från det – hur man själv känner och tänker men för den sakens skull behöver man ju inte trycka upp den i ansiktet på någon annan. Läs gärna det inlägget först om ni verkligen vill hänga med här. =)

Både Hugo och Paula skriver inlägg om saker de saknar från tiden innan de fick barn och min spontana känsla när jag läste dem var att ”Huuuuuuuu, fy! Jag VILL verkligen aldrig ha barn!” och typ ”Stackars dem och alla andra som har barn” för att sedan komma ner till slutklämmen där de båda konstaterar att hur mycket de än saknar saker som sovmorgon, att få äta frukost i fred framför tvn eller att kunna vara spontant och dra på en resa lite hipp som happ så skulle de aldrig byta bort sina liv med Molly och Leonore, eller som Paula skriver:

Med facit i hand är mitt liv ultimat som det är i detta nu. Detta är sånt som jag kan sakna, men som jag aldrig skulle välja bort med det jag har idag. Kärleken är större och starkare.//Paula

Frågan jag ställer mig då är följande:
Tänk om det liksom är så här som jag känner man kan känna INNAN man får barn bara för att man inte VET hur ens liv kommer förändras av barn?
Att det inte betyder att jag inte vill ha egna barn utan att jag bara inte kan tänka längre än näsan räcker?

Katrin Zyto var ju MER än lovligt anti barn innan hon blev gravid med Ringo och nu kan hon säga att hon är så glad att hon ändrade sig och tryckte ut hela tre stycken småkillar.

Ni föräldrar där ute – hur var det för er?
Längtade ni efter barn med varenda cell i hela kroppen eller finns det någon som känner igen sig i det jag skriver? Att ni inte varken tänkt på eller längtat speciellt mycket efter barn men när ni väl blev gravida, att det ändrade sig?
Tänk om det skulle göra det för mig, eller än värre – tänk om det INTE skulle göra det och så står jag där gravid och förberedd på alla nya känslor och så kommer de inte.
Fast så känslokall är väl ingen? Inte ens jag!
Eller jo, vissa är kanske det, som typ Casey Anthony (True Crime) men de flesta människor är det förhoppningsvis inte.

Var det någon som hängde med i vad jag menar?
Är det Lady Dahmers inlägg som ändå krupit in under skinnet på mig eller är det bara min hjärna som i vanlig ordning spelar mig ett spratt?