Nemo stängs av från Facebook på livstid

Nemo Hedén:

Nemo har fått reda på att han är avstängd från Facebook på livstid eftersom han är dömd för ett sexualbrott.
Jag undrar om hans konto blivit anmält eller om Facebook genomför någon slags upprensning nu i sviterna av #Metoo?
Jag hade ingen aning om alla dessa regler som Facebook har – hade ni?

Helge Fossmo får ha Facebook, Christine Schurrer får ha Facebook men Nemo får inte ha Facebook?
I grund och botten tycker jag att regeln är bra men det skulle behöva nyanseras lite, hur det nu skulle gå till.

Ett heads up?

Stina Lee:

StinaLee var en av de första bloggarna jag började följa och jag minns fortfarande tydligt när hon avslöjade att hon väntade sitt första barn. Jag var SÅ imponerad över hur hon lyckats dölja det på bloggen men nu för tiden gör ju alla det känns det som.
Jag erkänner att jag blev aningens imponerad när Victoria Törnegren gjorde det samtidigt som hon var utomlands och bara visade upp sig i bikini – och ändå såg man inte magen.
Stina Lee har sedan sin storhetstid som bloggare fortsatt uppdatera sina läsare men inte alls i samma omfattning som tidigare, men bloggen har varit en familjeblogg med fokus på riktigt bra foton.

Men nu till min fråga…
Stinas uppdateringar har kommit mer och mer sporadiskt och innan inlägget som kom upp häromdagen så var inlägget innan det från augusti.
Läsarna har då lämnat följande kommentarer:

Ska man som bloggare säga till om man inte tänker uppdatera mer? Jag tänker att man lite märker det till slut i så fall…
Det är en sak att göra som Dessie gjorde tidigare – utlova inlägg som sedan aldrig kom – men att bara sluta skriva. Behöver man blogga om att man kommer sluta blogga?
Med tanke på att det ramlade in ett inlägg efter 3 månader innebär ju att hon inte tänkt sluta helt så då vill man ju inte skriva att man ska sluta blogga för då finns det ju inga läsare kvar när man väl bestämmer sig för att publicera något.
Kan man som läsare kräva det och ”förtjänar” man det?

Tankar med Redgert?

Vilken märklig fråga

Blondinbella:

Bella har slängt ketchup, sylt, smågodis hemma hos sig eftersom hon anser att det är  onödigt. Hon själv har levt ett år utan en massa skräp och mår väldigt bra av det säger hon så då känns fel att ge barnen sådant som hon själv aldrig skulle stoppa i sig.
Givetvis kan hon inte låta bli att skicka en känga till Odd genom att svara på en fråga med orden:
– Verkligen. Jag har valt att göra om mycket efter skilsmässan, lever som JAG vill ha det. mycket har varit ”strunt” innan.
Intressant! Om det stämmer så var det väl Odd som även propsade på att Gillis skulle ha lördagsgodis vid 2 års ålder och som lärde honom att vänta på glassbilen trots att Bella skrev så här ”klacksparkigt” om det då:

Eftersom jag vet att det kommer att trilla in kommentarer om barn och socker så tänkte jag bara skriva kort att jag inte är så hård på det. Gillis gör precis som mig och Odd, gottis på helgerna men ibland slinker det ner på vardagen också. Det är ingen big deal hos oss. Vi rör på oss mycket och vi är noga med att borsta tänderna. Jag har hört många säga att man inte ska förknippa glädje och att umgås socialt synonymt med goda saker. Alla familjer är olika men hos oss är det glädje att få äta god mat, fika med paj eller omsorgsfullt välja godis på helgerna.//Bella

Men nu är alltså ketchup förbjuden frukt hemma i det Löwengripska hemmet! Och nåde den som kommer på tanken att vilja ha det på pastan eller som kommer på den hemska tanken att steka kött hemma hos henne.
Bella tänker lösa det problemet genom att förbli särbos om hon träffar någon ny! En bra plan! Som särbo har man ju aldrig lagat mat hemma hos sin partner utan det är någonting som är exklusivt reserverat för samboskapet!

Under middagen i NYC så fick Bella frågan om hon haft en ätstörning eftersom hon varken åt bröd eller dessert. Är inte det en väldigt märklig fråga att ställa till en komplett främling? Som att fråga någon man anser lite större om de precis fått barn. Galet oförskämt!

Omplacering

GabJoss:

Vi har pratat fram och tillbaka, jag och F. Vi kommer nog inte att kunna ha kvar hundarna så som det ser ut idag. Vi får inte ihop det. Samtidigt så tar det emot att omplacera dom. Dom är en del av vår familj och har varit under så många år. Vi älskar dom båda så otroligt mycket. Helt oerhört mycket.//GabJoss

I september skrev GabJoss om att deras hund Dexter gjort utfall och bitit deras son och nu verkar det som att hon hon Fjodor bestämt sig för att omplacera hundarna.
Sannerligen inget lätt beslut och i kommentarerna berättar hon att de tagit hjälp av både hundtränare och veterinär för att få hjälp men ingenting verkar fungera.

Jag skulle själv gå sönder om vi var tvungna att omplacera missarna – de är ju mina bebisar ju – men vad ska man göra? Om hunden, i det här fallet,  inte mår bra av att vara i en familj med små barn är det ju extremt själviskt att behålla den för sin egen skull, särskilt om den utgör en fara för barnen.
Vem skulle våga riskera något sådant?