Ni röstade fram ”Vem bryr sig” av Therese Lindgrens till att bli nästa influenciska bok att recensera och trots att jag inte riktigt kan säga att jag har ”läst” den, så kommer här en recension. Jag lyssande nämligen på den hela vägen från Småland till Stockholm i helgen.
Therese läser själv in den vilket hon gör rätt i. Man kan verkligen höra att det är hon själv som skrivit den, och inte någon spökskrivare för när hon läser orden så hör man att de är hennes egna.
Behaglig berättarröst har hon också, men det är säkert därför hon lyckats så bra på Youtube.
Boken handlar om att bli vegetarian, vegan, djurhållning, informativa avsnitt om djurförsök, tips på videos att se om man vill se hur många djur egentligen har det i kött, mejeri och pälsbranschen – ni vet, när tv-reklamen med de betande kossorna på gröna ängar stängts av.
Boken är pedagogisk och sprängfylld med fakta på ett sätt som är väldigt enkelt att ta in, med tydliga källhänvisningar men personlig på samma gång och fylld av Therese egna anekdoter, erfarenheter och pinsamheter.
Att hon så öppet pratar om sina magproblem – IBS – och hur hon ibland tvingats kliva av pendeltåget för att dra ner byxorna och bajsa på en tom perrong kan kanske hjälpa någon annan ung människa att söka hjälp för liknande problem istället för att skamset lida i det tysta.
Igenkänningen var STOR när jag lyssnade på avsnittet där hon försökte få fram fakta för att argumentera FÖR päls, snarare än emot. De argument som hon tar upp angående vintagepälsar är några av de jag själv kommit på mig själv med att formulera när min samling där hemma ifrågasatts, en samling jag inte använt på länge men dock sparat.
För ja, jag har nog 6,7 eller kanske till och med 8 pälsar hemma i klädkammaren som jag behållit med just motiveringen att de är vintagepälsar där djuren ändå varit döda i tiotals år.
Att jag skulle kunna bidra till normaliseringen av pälsbärande genom att använda mina hade jag inte en tanke på. Men man kan ju faktiskt inte riktigt se om en päls är ny eller vintage och då spelar det ju ingen roll hur många år mina har på nacken.
Den röda tråden genom boken – förutom att agera lite av en coach i vegan/vegeterianvärlden – är att det inte finns något skuldbeläggande. Inget nedvärderande, uppläxande, dömande eller förmanade utan enbart fakta och Therese egna upplevelser och hur hon valt att göra.
Går man i tankar om att kanske utesluta något eller några animaliska produkter ur sin kost så är det här en bra bok att lyssna på, just för att den är så icke-dömande.
Herregud, jag har ju själv varit en av de där fanatiska LCHF-anhängarna som gick och ojade mig över kolhydratsinnehållet i andra människors kundvagnar på ICA. I all välmening, tyckte jag så klart. De behövde ju räddas från sig själva.
Intressant är också hennes sätt att ”rangordna” djur och hur hon länge tog till alla knep hon kunde komma på för att kunna fortsätta äta kräftor som hon älskade. Hur hon – när hon själv inte klarade av att bryta kroppen på dem – bad någon annan göra det åt henne men hur hon slutligen inte kunde komma sig för att äta ens kräftstjärtar i lag.
Men det är intressant. Varför känns en fisk mindre som ett djur än exempelvis en ko? Och varför är vi mer okej med att äta en ko än exempelvis hund eller katt? Eller kanin? Är det för att vi ofta har dem som husdjur?
För egen del har jag redan ätit upp ett av mina husdjur – ovetandes – men jag är fortfarande traumatiserad av det så jag vet svaret på den frågan.(Mer om det här nedan om någon är intresserad)**
Det jag saknar i boken var information om vad som kan hända med kroppen om man inte utbildar sig lite vad gäller kost och näringsämnen.
Man kan inte bara utesluta alla animaliska produkter och inte ersätta dem med vegetariska alternativ. Då får man garanterat näringsbrist och det är också viktigt att framhålla.
Särskilt som Therese har många unga följare som kanske knappt klarar sig igenom hemkunskapen men som ändå vill testa på sin stora idol Therese livsstil.
Hon berättar ATT man behöver äta varierat och näringsrikt men inte riktigt VARFÖR.
Jag rekommenderar den här boken till alla som är nyfikna på en vegetarisk eller vegansk livsstil, som på ett enkelt sätt vill veta mer om den svenska djurhållningen eller som kanske funderat på att dra ner på de animaliska produkter som äts varje vecka. Den vore även ett klockrent komplement till nuvarande studiematerial i exempelvis hemkunskap eller naturkunskap i skolan.
Och till Elaine, vars nya veganska livsstil inte verkar vara helt glasklar för henne. 🙂
Själv har jag alltså bestämt mig för att göra mig av med mina pälsar, men jag vet inte vilket sätt som är bäst. Först funderade jag på att sy ihop en vinterskrud till THK men kom på att han också är pälsmotståndare så till den milda grad att han inte ens har någon egen.
Om jag slänger dem så har djuren dött i onödan, men om jag skänker bort dem/säljer dem så kommer de ju ändå bara bidra till pälsnormaliserandet och det vill jag ju inte.
Therese föreslog att jag kunde ge dem till någon hjälporganisation så de ges till människor som inte har råd med varma kläder på vintern – då pälsar faktiskt är väldigt varma plagg – men jag vet inte riktigt vart.
Har ni några förslag – skriv dem gärna här under i kommentarsfältet!
Tack på förhand!
Och till dig som tycker att det är skenheligt att vägra päls samtidigt som jag fortsätter äta vissa animaliska produkter – Bara för att jag inte går ”full on vegan” så kan jag fortfarande göra ett ställningstagande mot pälsindustrin och göra mig av med pälsarna samt försöka att aldrig mer köpa någon produkt innehållande päls.
Här hittar ni min recension av Therese Lindgrens första bok.
Här hittar ni hela kategorin Bloggbevakning recenserar.
(Kategorin är ny och jag fyller hela tiden på med gamla inlägg jag stöter på som passar in. Om ni saknar något vill säga..)
** Har jag alltså ätit upp mitt husdjur?
Japp! Sure have!
När jag var liten, kanske sex, sju år så spenderade jag somrarna hos min farmor och hennes man på landet. De hade både höns och kaniner och jag fick en kanin av dem att ha som min egen den sommaren. Jag gav den ett namn, lekte och gosade med dem hela sommaren och älskade verkligen min lilla fluffboll.
På hösten besökte jag återigen farmor och hennes man – den här gången för att äta middag – och på bordet stod en mustig gryta som ångade inbjudande. Det var inte förrän efter middagen jag fick reda på att innehållet i grytan bland annat bestod av ”min” kanin.
Så här i efterhand fattar jag ju att min farmor och hennes man varken hade höns eller kaniner som sällskapsdjur utan för ren matproduktion, men vem fan ger bort en matkanin till sitt sexåriga barnbarn och sedan låter henne ovetandes äta upp den?
Föregående inlägg 