F är bortrest på jobbresa fram till fredag kväll och jag är så deppig över det. Vanligtvis har jag inga problem med att vara själv, brukar snarare uppskatta det och se fram emot det. Men just nu känner jag mig så ledsen och ensam. Föreslog till och med att jag kunde följa med till Slovakien och hänga där ensam om dagarna bara för att få sova med honom sen. Haha tragisk much. Men tydligen får man inte göra det på grund av någon företagspolicy. Miljön tackar och tar emot i alla fall. Ska inte ut och flyga bara för att jag är needy.//Egoina
Jag TROR alltid att jag ska tycka att det är såååå skönt att vara ensam hemma men varje gång sover jag som en kratta.
Jag förstår inte varför – vår säng är så pass bred att jag knappt känner av M under natten men så fort han inte finns där borta på sin kant så sover jag dåligt.
Jag vet inte när detta skedde – fram till att jag träffade honom så har jag alltid föredragit att sova själv men nu är jag alltså en sån där sov-sucker som måste ha sin snuttefilt-sambo i sängen?
Är det samma sak med små barn?
Ni vet, de där ligisterna som sover på tvären som väderkvarnar och sparkar föräldrarna i allt från huvudet till skrevet?
Man tror att det skulle vara så skönt att sova med bara en eller två vuxna i sängen men när det väl sker så saknar man den där pungsparkande odågan?
Föregående inlägg 