https://www.instagram.com/p/BnWncY3FHO7/?utm_source=ig_web_copy_link

Förra veckan släppte komikern Marika Carlsson sin bok ”Såna som du ska inte vara här” som handlar om henne uppväxt som adopterad från Etiopoen, livet som övertygad pingstvän, hur det är att som en fd homofob förälska sig i en kvinna och allting där i mellan som kallas livet.
Kvinnan som Marika förälskade sig i är en nära vän till min storasyster så den här gången var det jag som var någons ”plus 1” på ett event, något jag är väldigt glad över eftersom det gav mig möjligheten att köpa med mig Marikas bok hem.

Jag fick en helkväll med biljetter till Marikas föreställning ”Jag är gud” av min syrra när jag fyllde 36 eftersom jag älskar stand up, men det här är inte ”rolig” bok på det sättet utan snarare en bok om själasökande, rasism, utanförskap och jakten på att hitta sig själv och sitt sammanhang. 
Jag kom på mig själv med att skamset reflektera över saker Marika skriver i sin bok, saker som jag inte fattat är kränkande och rasistiska för andra människor och det gav mig en ögonöppnare.
Jag har ju själv en bakgrund inom pingströrelsen och hade en relation tillförsamlingen i Knutby när det begav sig och det är intressant att Marika tar upp just det och hemskheterna som hände där.
Jag har själv sagt många gånger att jag inte uppfattade någon typ av ”hjärntvätt” där, men på senare år insett att jag förmodligen endast var en fråga bort från att helt lämna min personliga moral och etik bakom mig för att vara till lags.
Detsamma skriver Marika om i sin bok. Hon hade lika gärna kunnat varit en del av det som hände i Knutby eftersom organiserad religion får människor att sluta tänka själva. Hon beskriver hur hon som övertygad pingstvän var både trångsynt och dömande mot andra människor, särskilt mot den tjej som vågade komma ut som homosexuell i kyrkan. Hur de bad för henne, bad att hon skulle bli ”frisk” istället för att acceptera henne som hon var.
Hur hon nu för tiden skapat upp ”landet mitt i mellan” för alla de som inte har en självklar plats att höra hemma på, en plats där de får vara precis den de är. För där är Marika idag. Hon är den hon är och står för det. Det tog henne många år att våga komma till den punkten men nu är hon där och det är det viktigaste.

Hennes avslutande sida i boken är nästan den jag tagit till mig mest, den där hon svarar på frågan om det är synd om henne som behövt gå igenom allt detta.
Jag tänker avsluta det här inlägget på samma sätt för hon sätter (slår?) verkligen huvudet på spiken om det som breder ut sig som en epidemi i vårt samhälle, nämligen offerkoftan.

Vill du köpa Marikas bok så finns den HÄR. Eller HÄR.