Elsas förskola har planeringsdag idag så Elsa fick följa med mig in till stan och läkarbesöket. Ibbe och Annika kom och mötte upp oss och var med Elsa i väntrummet under tiden jag var hos läkaren. Jag kände för att kräkas innan jag gick in. Har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.

Läkaren var en man, en så gullig äldre man. Han gjorde ett vanligt ultraljud utanpå magen och sekunderna innan han sa ”det ser fint ut” är de längsta jag någonsin upplevt. Sen vred han skärmen och visade Olle som sparkade lite och jag fick se hjärtat picka. Då kom tårarna. Tårar av lättnad, glädje och tacksamhet. Aldrig någonsin kommer jag ta någonting för givet igen.

Oron jag upplevt har ätit upp mig totalt men jag har varit stark för Elsas skull. Inne på britsen släppte allt. Tack gode Gud för Olle. Och för Elsa. Ska berätta sen varför läkaren trodde att jag blödde. Nu ska jag och Elsa gå till biblioteket och låna en bok om hundraser. Det finns så många att välja mellan säger Elsa, och det har hon alldeles rätt i. Tack livet!//Jessica Lagergren

Jessica har under ett par dagar skrivit om att hon haft blödningar, men skickats hem när hon sökt hjälp eftersom hon ansetts blöda för lite.
Den oron liksom…
Nu berättar hon om tankarna hos läkaren innan han vände på skärmen och hon fick se sin lilla Olle på skärmen, vars hjärta pickade på och som sparkade lite.
Om hur långa dessa sekunder kändes…

Allt är som det ska och Elsa ska fortfarande bli storasyster. =)
I ett senare inlägg ska Jessica berätta om läkarens teori till blödningarna – något jag tror är bra för andra blivande mammor som kanske råkar ut för liknande saker.

Tack för tips!