Det blev en del kommentarer efter att jag välkomnat Lisa och Jonas lilla dun till världen och skickade med meningen ”nu börjar livet på riktigt” till dom nyblivna föräldrarna. Att det var okänsligt uttryckt av mig med tanke på att det finns dom som går igenom missfall eller inte blir gravida eller inte ens vill ha barn. Har dom inte riktiga liv då eller?
[…]Med det här inlägget ville jag dels förklara hur jag tänker kring att livet börjar med barn, för för mig ÄR det så att det känns som att mitt liv började med barnen. Det fick en mening jag inte känt förut även om mitt liv inte var meningslöst utan dom såklart. För mig blev det att växa upp, att bli familj, att bli mamma ett viktigt steg för mig. Jag ser moderskapet som min främsta roll i livet och jag tycker det måste vara okej att få känna så och uttrycka det.
Det här är mitt forum och vill inte censurera allt jag skriver om för att det kanske klickar dåligt i någon som går igenom något tufft just nu. Tro mig i att jag trots det förstår smärtan i när det inte går som man vill med att vänta barn och jag vill gärna skicka er styrka! Jag minns den sorgen och känslan så väl. Det är inget jag önskar någon att gå igenom. Men – livet går allt för ofta på sätt som vi inte önskar och jag tror att det är viktigt att inte tappa förmåga att glädjas med andra. Det kommer bara göra den egna smärtan värre.//Paula Rosas
Jag tror att uttrycket ”nu börjar livet på riktigt” kan ha lika många betydelser som det finns människor att yttra det.
För någon som drömt om att bli förälder så känns det kanske som att livet börjar med ett barn, medan för någon som inte har någon barnlängtan så är det kanske någonting helt annat som väcker den känslan.
Jag som inte vill ha egna barn blir inte det minsta påverkad av det Paula skriver och för mig är det inte ett dugg okänsligt, förmodligen för att det handlar om någonting jag varken vill ha eller saknar.
Att livet börjar på riktigt, kan inte det vara när man avslutat en utbildning och tar klivet ut i arbetslivet? Eller en drömflytt? Att köpa hund? Eller häst? Eller båt? Ta flygcertifikat? Gå ner i arbetstid? Gifter sig? Skiljer sig?
För mig kändes det som att livet började när jag började plugga i USA, men för någon annan har det känts som att livet börjat någon helt annan gång, med någonting helt annat.
En viktig sak tycker jag dock är Paulas avslutande mening från citaten här ovan:
Det här inlägget handlade om hur Dani knappt vågade berätta för Kenza att hon var gravid med rädsla för Kenzas reaktion eftersom hon och Aleks precis misslyckats med sitt 2a IVF-försök.
Hur jobbigt det var för dem båda, men också hur de tog sig igenom det med sin vänskap intakt.
Vad betyder ”Nu börjar livet på riktigt” för er?
Vad fick er att känna så eller vad tror ni kommer få er att känna så om ni inte gjort det än?
