Göteborgspostens Caroline Hainer är den första journalisten att närma sig Isabella Löwengrips bok och nya “persona” med ett kritiskt öga och som faktiskt vågar säga att hon inte är helt övertygad om att Isabellas uppsåt är ärligt och att hon inte har en agenda med sin bok.
Av alla intervjuer och recensioner jag läst de senaste dagarna så är det här den enda som inte är en kaskadspya av styrkekramar, offerkoftor, efterhandskonstruktioner och svalda lögner.
Är journalister så lättduperade eller handlar det om att man inte riktigt orkar sätta sig in i materialet på det sätt man behöver göra för att överhuvudtaget kunna ifrågasätta kvinnan med det strategiska excelarket och dynamisk sanning?
Jag var först med att avslöja Isabellas falska statistik, redan i april 2018, någonting som Expressen sedan publicerade om 2019 under egen flagg men utan hänvisning, trots att tidningen till och med skrev en artikel om mitt avslöjande.
Trots att allt ligger på bordet, hon har blivit avslöjad TVÅ gånger, blivit exponerad och tagen med brallorna nere så försöker hon fortfarande få det till att hon räknade fel. Ett misstag.
Att hon slog ihop alla sina plattformar, och försöker använda Bloggportalen som referens, trots att det stått på sidan sedan start, att de mäter unikt ip-nummer varje timme, istället för per vecka.
Som bevis på att Isabella visste exakt vad hon gjorde när hon planterade dessa siffror i media är inte det här inlägget, där hon basunerar ut att hon minsann har 1.5 miljoner unika besökare på bloggen per vecka OCH 400 000 följare på Instagram. Här har ingenting slagits ihop, trots att det är så hon förklarat sina höga siffror.
Det som gör att jag VET att Isabella mycket väl kände till sina faktiska siffror är eftersom hennes dåvarande bloggportal – United Influencers – kontinuerligt skickade Isabellas statistik till henne, vecka för vecka.
Saknar journalister de grundläggande kunskaperna som krävs för att kunna ifrågasätta Isabella eller i alla för att ställa en rimlig motfråga?
Tror de på allvar att Isabella inte känner till skillnaden mellan unika besökare och sidvisningar?
Isabella, som startat en egen bloggportal?
Isabella, som gav United Influencers sin faktiska statistik när arvodet skulle förhandlas fram inför bloggflytten, och som sedan skickade Isabellas korrekta siffror till henne, flera gånger i månaden?
Helt ärligt så förväntade jag mig ingenting annat från Isabella, vad gäller innehållet den här boken.
Eller jo, jag hade nog faktiskt lite högre förhoppningar på hennes medförfattare Rebecka Edgren Aldén, precis som Caroline Hainer skriver i sin text.
Det mesta av av bokens innehåll har antingen redan avhandlats på Isabellas blogg, eller står i skarp kontrast till något som Isabella sagt eller publicerat på sina sociala medier.
Jag minns att när jag hade runt 20 sidor kvar att läsa så tänkte jag att: “Var detta allt?”
Boken har absolut en röd tråd, men det är inte den röda tråd som man kanske hade hoppats på med tanke på hur den här nya, ärliga, sårbara och sanningssägande Isabellan presenterats.
Det är snarare så att den röda tråden i boken, är den röda tråd som blev kvar efter att Isabella Löwengrip stickat sig norra Europas största offerkofta.
Ingenting av allt som skett är Isabellas fel, utan hon är enbart ett offer för omständigheterna. Det är föräldrarnas fel, det är läkarnas fel, det är livvaktens fel och det är den Head of Google Analytics fel som inte lärde henne hur man ser sina korrekta siffror, utan bara de falska.
Det finns så mycket att säga om innehållet i här boken, men jag tror ingen är riktigt upplagd för att läsa en lista av lögner, lika lång som Pinocchios näsa, för det hade inte varit några problem att få ihop.
Det finns tre saker i den här boken som är ren och skär lögn.
Inga missförstånd eller förväxlingar, utan rena lögner.
1. Lögnerna om hennes statistik.
Jag tror knappast jag behöver elaborera närmare vad gäller det.
2. På sidan 270 i sin bok skriver Isabella följande:
“Jag hann bli intervjuad av The Australian och gick på ett cocktailparty arrangerat av Golden Globe, samt hamnade på omslaget av tidningen The Hollywood Reporters Cannes edition”
Samt hamnade på omslaget till tidningen The Hollywood Reporters Cannes edition?
Verkligen?
Omslaget på tidningen var en reklamplats för vilket företag som helst att köpa in sig på, vilket Isabella gjorde.
Hon hamnade inte på något omslag, hon köpte en annons för Löwengrip med en bild på sig själv.
Nummer 5, som Isabella köpt reklam i – har först två annonser där en är för Löwengrip, och sedan kommer tidningens faktiska omslag.
Jag antar att den sanningen inte riktigt passar för “världens mäktigaste kvinna in the making”.
Om hon nu skyller alla sina märkliga ageranden på en omedicinerad bipolär sjukdom, varför kan hon då inte bara sluta ljuga om saker hon gjorde under dessa skov då?
Kan hon ens sluta ljuga?
Den dag när jag inte längre kan identifiera stora som små lögner från Isabella, då kan jag börja överväga att tro på henne, men den dagen känns fortfarande väldigt långt borta.
3. I sin bok utmålar Isabella en anställd på ett väldigt negativt och snudd på obehagligt vis.
Hon beskriver hur han har problem med gränsdragningar och att han såg till att Isabella blev fullständigt beroende av honom.
Återigen är hon ett viljelöst offer, som det bara, bara är synd om.
Jag förstår att hon utelämnade den del av historien där de båda har en helt annan typ av “privat” relation, för det passar väldigt dåligt in i Isabellas hjälplösa narrativ.
För det är fortfarande ett narrativ. Ett narrativ som Isabella så väldigt gärna vill svänga fram och tillbaka likt ett litet trollspö.
Allt för att passa hennes agenda och för att skapa den sanning som för tillfället gynnar henne allra bäst.
Simsalabim.
Det här är min åsikt vad gäller Isabellas bok, men framför allt så är det mina reflektioner efter att ha läst mängder av intervjuer med Isabella om den här boken.
Det finns mycket kvar att säga, men den tiden är inte nu.
Föregående inlägg 