I ett tidigare inlägg tog jag upp Mrs Lindhs åsikt om hur man gör skillnad på flyktingar och flyktingar. ”Vimmelmamman” Lotta Gray är inne på samma spår och det pågår en febril aktivitet på hennes blogg.
Det jag pratar om är hur det pågår krig hela tiden med sönderskjutna barn, våldtagna kvinnor, städer utan mat, el eller vatten i åratal och då är det ingen jävel som engagera sig. Inte som nu. Nu går man ur huse för att slå knut på sig själva och få tapperhetsmedalj. Jag tycker det är helt fantastisk och Ukraina SKA och BÖR få allt stöd de kan. Ingen klagar på att vi hjälper, viktigt att komma ihåg här!
Det som gör ont är att det inte är samma villkor för alla. (Vi måste hålla isär äpplen och päron här). Jag klagar inte på att alla sluter upp. Jag klagar på att det inte görs oavsett. Vrid inte till det nu och tro att jag inte stöttar Ukraina till 100 %. // Lotta Gray
Vi står väl mer eller mindre inför ett fullbordat faktum, att det faktiskt är många som gör skillnad på folk och folk.
Borde det inte ligga i allas intresse att faktiskt diskutera saken?
Och då menar jag inte så mycket diskussionen ATT det händer, utan snarare VARFÖR.
Att konstatera någonting har väl aldrig varit särskilt produktivt?
Så varför händer det?
Från Lottas kommentarsfält går det att utläsa flera olika aspekter och vinklar och jag tänkte lufta några av dem här:
Cath skriver så här:
Ukraina har inte en demokrati som går att jämföra med vad demokrati innebär för oss men det är vårt närområde. Den dagen detta krig är över så tror jag de flesta kommer att återvända. Många av dem är duktiga på språk, inte analfabeter och kommer troligen att kunna försörja sig själva om de blir kvar.
Nu kommer kvinnor och barn, förut kom män som påstod sig vara minderåriga.
Ja jag gör skillnad på folk och folk, för jag anser att det är skillnad på folk men inte på grund av att jag utifrån etnicitet tycker att nån är mindre värd men utifrån värderingar, religion och kultur. Där har vi skillnaden som visat sig svår att överbrygga.
laco skriver följande:
Många kulturer fungerar bra tillsammans. Andra kulturer kan inte integreras och det skapar problem. Vi vill inte ha problem, fientlighet och splittring i vårt land. Därför bör vi hitta andra lösningar för de kulturerna än att ta hit dem. Ordna för dem på någon plats där de är välkomna och där de har samstämmig kultur (religion ofta likställt med kultur), ofta i närområdet.
Någonting som Sofia svara så här på:
Behöver inte ”integreras”. Det som behövs är en ömsesidig respekt för varandras olikheter. Alla behöver och ska inte stöpas i samma form, men det är väldigt svenskt att vilja ha det så. Hur ska vi kunna lära oss om och av varandra om vi inte träffar människor från andra ”kulturer”?
Malin delar med sig av en kommentar innehållandes en teori jag tror är att slå huvudet på spiken för många:
Tror mycket beror på att det här är inget krig på grund av religion och att Ukraniare har samma mindset som vi Svenskar/europa och därför blir det mer ”personligt” för oss.
Detta är ju faktiskt ett krig som vi på riktigt är inblandade i och förmodligen kan vi räkna med att få en släng av Putins vrede inom en snar framtid.
Med risk för att bli hängd nu ( och vi har både från Senegal, Syrien, Kina och Chile i familjen/vänner som har flytt och som jag värnar om 100%) men måste man tycka om alla och hjälpa alla, blir man automatiskt rasist då?
Om vi vänder på det och vi svenskar skulle fly…. vilka länder skulle ställa upp och hjälpa oss?
Man kan vända och vrida på allt men behöver vi ha denna debatt också i allt annat elände.
Avslutningsvis skriver Åsa så här:
Det har blivit en fastslagen sanning att ”vi” gör så olika nu mot förut; med medierapportering, med engagemang, med att ”vi” tappar bort andra länders kaos nu, med hur skolbarn hanteras. Jag påstår att ni som säger så har fel. Jag påstår med en dåres envishet att ni kan kan väl inte ha glömt hur det var 2015 när det kom människor från Syrien, Afghanistan och många andra länder. Den stora skillnaden mot nu är den fullkomligt groteska metadebatten om bilden av kriget, bilden av rapportering, bilden av hur engagemanget framställs i sociala medier.
Alltmedan de privilegierade kvinnorna (?) i Europa är upptagna med denna diskussion på sidor som denna, spränger Putins barnsoldater kvinnor och barn sönder och samman i klusterbombningar från helvetet. Vi (Lotta och hennes kompisar samt vi andra) behöver sansa oss, lyfta blicken och bli bättre människor.
Föregående inlägg 