Ni var många som reagerade på att vi smusslade om Mollys dag på Grönan och inte berättade något för Leonore. Jag blev full i skratt idag när jag fick se att det blev ett helt inlägg på Bloggbevakning med kommentarsfält deluxe som följd. Där folk förfärade sig över hur jag skapar trauman hos Leonore och splittring mellan syskonen. Känns nästan som att istället för en egen dag på Grönan med Leonore sen borde jag lägga dom pengarna på någon terapitimme eller två för henne. // Paula Rosas
Paula Rosas har skrivit ett inlägg om mitt inlägg om hennes inlägg. 😉
Hon skrev nämligen ett inlägg om hur hon och den äldsta dottern lurade lillasyster, och gick på Gröna Lund utan henne.
Jag förstod inte riktigt syftet med lögnen, medan kommentarsfältet drog på en ytterligare växel, som du kan läsa här. Det här var ett ämne som verkligen engagerade er.
I sitt inlägg skriver Paula att lillasyster så klart vet om besöket, som avslöjades när den stora Daimvinsten plockades fram. De tummade på att hon skulle få en likadan dag, så fort hon är 140 cm lång och kan åka allt på Grönan.
Så hela grejen är överspelad i familjen Rosas och Leonore verkar inte ha tagit mental skada av sveket i alla fall. Men i kommentarsfältet på BB började jag ändå fundera på:
Får man aldrig ljuga för sitt barn? Blir förtroendet emellan förstört för all framtid om man som förälder inte är helt ärlig med dom? // Paula Rosas
Hon tar upp exempel på ”vita lögner” som många föräldrar använder sig av, bland annat dessa:
– Nej, godiset är slut. (klipp till mamma och pappa som gottar sig i soffan)
– Jag vet inte vart XX tog vägen, vi kan leta! (den var trasig, smutsig och vi kastade den)
– Ska vi skriva brev till tomten med vad ni önskar er?(önskelistan går till släkten och oss föräldrar)
– Det här är hulkensoppa som man blir superstark av! (det är spenatsoppa men hur kul tycker ni spenat är?)
– Lekplatsen har stängt, vi får gå dit imorgon! (mamma orkar inte gå till lekparken)
– Filmen tog slut, då var det slut på barntv för idag, nu ska tv sova. (i dagens samhälle tar det aldrig slut på barntv…)
Föregående inlägg 
Vad intressant att det är så olika. Jag säger sanningen på alla dessa meningar. Känns jobbigare att hitta på. Mina barn hanterar det olika bra..livet.
Det jobbiga när det kommer till såna här små ”lögner” är ju att barnen kommer fortsätta tjata och hitta på förslag till hur problemet kan lösas, om godiset är slut kan man ju gå till affären tex. Dessutom finns det ju alltid en orsak till att man säger nej, och även om det bara är att man är trött så är det ju bättre att de får veta det så att de inte tror att man är nån superförälder som alltid egentligen vill servera godis och gå till lekparken men *tyvärr* går det inte just nu. Alla gör såklart som de vill men det känns onödigt jobbigt att hålla på så, inte direkt något som underlättar i längden?
Affären är stängd. Lätt
Haha kanske för de allra minsta barnen då. Men ärligt, vill man inte att de ska äta godis då så finns det ju alltid en orsak, är väl bara att förklara sig eller?
”Nej, du får inget godis idag.”
Också lätt.
Varför? Varför? Varför? Men varfööööör?
”För att det inte är lördag. Ni får godis på lördagar, inga andra dagar. Det är inte bra för tänderna.” Har funkat hur bra som helst för mina barn, de äter inte godis andra dagar även om det ligger framme eller om de går på kalas en söndag (även om jag absolut hade sagt ja till det om det skulle fråga?♀️). Upplever helt klart mindre tjat och bråk när jag är ärlig och förklarar. Har jag ingen förklaring behöver jag själv fundera på varför jag har tar besluten jag gör och ändrar mig ibland.
Jag tycker det går mycket djupare än så att försöka (!) hålla sig till sanningen. Det handlar om att skapa tillit i familjen. Att min unge (som just nu ljuger från morgon till kväll) ska kunna lita på mina ord i en värld där så mycket är fejk. Vårt samhälle bygger också på att vi ska kunna lita på det som sägs och skrivs. En kompis kommer från ett land där det absolut inte var rent mjöl man fick i påsen. Där polisen framförallt berikade sig själv. Det är ett otryggt liv och det börjar faktiskt i det lilla.
Barndomsmagi har jag dock inga problem med …
Men jag tror inte att barn (eller vuxna) behöver sanningen alltid. Att kunna ljuga om det som behövs är en social förmåga också. Man måste inte säga sanningen alltid. Inte till sina barn, vänner, föräldrar, kollegor…
Tycker det är skillnad på att säga att tv-programmen är slut eller ipaden urladdad (för att det lättare ska gå att få barnen att göra nåt som är bra för dem) än att smyga med en rolig aktivitet för det ena barnet där man dessutom drar in syskonet i mörkandet.
Hon skriver ju att systern vet nu och att de kommit överens så då måste hon ju själv tyckt att det var den bästa lösningen så vad klagar hon på läsarna för?
Ja, låter kanske lite som en efterhandskonstruktion?
Tycker det verkar rätt så uppenbart att det kommer fram när man tar med sig en stor daim hem. Eller tänker du att de ligger under äldre dotterns säng och smygäter den på kvällarna??
Jag tänker på Kristina Lugns pappa som, när Kristina var sex år, fick höra att de skulle gå på bio några dagarna senare. Dagarna gick och en förväntan inom Kristina byggdes upp. Förväntansfull höll hon pappans hand när de närmade sig biografen, varpå pappan berättar att de inte skulle gå på bio den dagen – för att lära sexåriga Kristina om vad besvikelse är.
Det behöver inte alltid vara av ondo att ljuga för sina barn.
Fy vad fruktansvärt att göra så mot ett barn.
Men vad skulle poängen vara? Livet innehåller besvikelser och hur fantastisk förälder du än är kommer du vid tillfälle göra dina barn besvikna. Låter i mina öron fullständigt meningslöst medvetet svika dem för att ”lära dem” hur det känns att bli besviken. Om man inte är lite sadist?
Idioti. Livet innehåller toppar och dalar men att medvetet såra ett barn för att ”lära” är verkligen idioti.
Men fy, så jäkla ledsamt. 🙁
Tror inte hon försöker säga så mycket att kommentarsfältet har fel, som att hon tycker det är en överreaktion.
Urladdade iPad eller slut på TV-program är ju också sånt som funkar max upp till skolåldern så det är nog sånt där man kan använda för de riktigt små barnen som heller knappast kommer minnas att de blev ”lurade”
Man ljuger inte för sina barn. Orkar man inte ta diskussionen så kanske man inte är lämpad som förälder.
Ny nivå för att vara en olämplig förälder.
Det enda sättet att säkert veta om du varit olämplig som förälder eller inte är väll hur barnet klarar sig när det blir stor?
Det rulltrappade fort
Men nu tog du i. ?
Väldigt svartvitt tänkt. Ingen människa säger väl sanningen 100% hela tiden oavsett om det gäller barn eller vuxna? Ibland handlar det ju om att man inte vill såra någon i onödan.
Men alltså.. ju äldre barn desto mindre lögner känner jag. Att säga sanningen om tomten till en 3 åring känns ju sådär ..men att ljuga för äldre barn för att man som förälder tror att man skyddar dem.. känns fegt.
Beror väl på vad man ljuger om tycker jag.
Precis som att man till andra vuxna inte alltid säger sanningen.
Ja absolut, det är ju mer rimligt att förklara vissa saker för en 8-åring än en 2-åring såklart. Själv får jag inte dåligt samvete om jag drar någon vit lögn till vare sig mina barn/vänner/partner eller kollegor. Om jag verkligen inte vill gå på en fest till exempel, så säger jag att jag tyvärr har andra planer. Jag kanske är feg och konflikträdd men jag tycker det blir lättare så ?
Fast det är väl ok, är ju ingen lögn, du har ju andra planer som består av att INTE gå på festen ?.
Haha ja det är sant… ? Finns nog andra bättre exempel på mina vita lögner ?
Tycker sånt är helt ok och tar också själv hellre emot en vit lögn ibland. Om man däremot får veta senare att personen som tex sagt att den skulle jobba och inte kunde komma, varit på en annan fest eller nåt, då påverkar det ju helt klart relationen i framtiden.
Ja det där är svårt.. Man får vara försiktig så man inte snor in sig i någon komplicerad ursäkt också.?
Att tomten inte finns är ju dock inte något vi med säkerhet vet… sedan är det väl inte han som kommer med klapparna, men tycker ändå att det är en annan sak. Vi vet ju inte om det finna utomjordingar, troll och spöken?
Jag växte upp utan något tomte. Vi fick julklappar av föräldrar, mormor, syskon och så vidare. Om man inte blandar in tomten från början finns det heller inget att ”säga sanningen” om.
Och ja, vi hade magiska, spännande och fantastiska jular ändå.
Jag bar hjärtat utanpå kroppen som barn, jag är glad att jag skyddades med lögner emellanåt.
Men alltså… är det så svart eller vitt? Med en typ 2-åring tar man liksom inte ”en diskussion”. Att säga till en 2-åring att ”nu är tvn slut” är ju ett enkelt sätt att förklara att vi inte ska titta mer på tv nu. Istället för att försöka förklara ”bla bla nu har du tittat på tv i X minuter och nu tycker mamma det räcker så nu bestämmer jag att vi stänger av för jag vet att du har lång övergångssträcka när vi ska byta aktivitet och snart ska vi åka till mormor så därför behöver vi börja stänga av nu”.
Eller om man säger ”det går inte att gå till lekplatsen idag” (är ju på sätt och vis sant, för om mamman inte orkar så ”går” det ju inte) istället för ”mamma är supertrött för hon har städat hela dagen så därför orkar inte mamma ta med dig till lekparken men i morgon kommer mamma orka för då ska hon inte städa”.
Personer som ALDRIG ljuger är nog såna som ofta beskriver sig själva som ”en rak och ärlig person som alltid säger vad jag tycker”, vilket i verkligheten = en osympatisk person som folk ofta har svårt för…
Exakt!!!!
Precis. 100 % ärlig= socialt inkompetent
PRECIS så!!!
Kategoriska människor är olämpliga som föräldrar 😉
Åh ännu en chans att tävla i att vara bästa mamman!! Må bästa kvinna vinna!!
?
När min son på fyra år vägrar äta så brukar jag säga att det var synd för det är precis den maten som poliserna äter för att orka jaga tjuvar. Jag brukar också säga att teven inte har barnprogram förrän efter middagen. Från och med november så brukar tomten kunna skymta förbi när han inte vill borsta tänderna, osv. Jag orkar liksom inte resonera med en trotsig fyraåring om varenda liten sak i vardagen. Den som vill socanmäla mig är välkommen att göra det. Behöver han terapi för dessa lögner i framtiden så lovar jag att betala. Jag imponeras verkligen av de som sätter sig ner och förklarar varenda sak för ett barn som ändå bara säger nej.
Jag tycker det är exempel på vita lögner du ger 🙂
Ja precis som vad halva inlägget handlade om.
Visst, men här är det svart eller vitt. Bra eller dåligt. Sanning eller lögn ?
Självklart tar barnen inte skada av vita lögner. De som påstår det har antingen inte barn själva eller så är det dessa präktiga mammatroll som sitter bakom sina skärmar och socanmäler kändismammor för att de inte är med sina barn 24/7 (tex Mariette, som fick en anmälan på sig av en följare).
När jag och min bror var små så ringde jultomten till oss kvällen innan julafton och frågade om vi ätit mycket gröt, om vi varit snälla och att han absolut skulle hitta till vårt hus imorgon. Vi var alldeles hänförda. (Var min pappas kollega som ringde på uppdrag av våra föräldrar) Ingen terapi har behövts för detta.
Förstår Paula att hon blir full i skratt av allas kommentarer. Som att hon som mamma inte kan hantera sina barn bäst själv. Löjligt!
Det är väl tanken som räknas? Alltså att tomten ringde gjorde väl dina föräldrar för att ni skulle få uppleva en magisk jul, av omtanke liksom. Ljuger man om allvarliga saker så kan det såklart leda till problem. Det här är väl lite mittemellan tänker jag, men det är svårt för utomstående att ha en åsikt då det såklart beror på relationerna i familjen och mellan systrarna i övrigt osv, så Paula har väl gjort det hon tyckte var bäst för just dem. Men alla lögner är definitivt inte jämförbara.
LOL
Men det är ju väldigt stor skillnad på att dina päron fixade en gullig överraskning i form av tomten som ringde till er, och att ljuga om att gå på Grönan? Jag tänker på mig och min syster när vi var små, om min mamma och hon gått på Grönan och ljugit om det för mig, kanske blinkat till varandra, syrran hade fnissat lite, och sen hade det kommit fram senare att de varit där. Fy vad ledsen jag hade blivit. Om syrran hade fått det i födelsedagspresent och alla hade varit öppna med vad som skulle ske hade det varit en helt annan grej, och så kanske min pappa hade gått på bio med mig samtidigt. Barn är känsliga och kan inte se the bigger picture. Blir nog inget trauma för livet men absolut att det kan ge problem med förtroende och tillit på något plan.
Tycker det är lite känsligt. Herregud, Leonore mår nog bra och har kvar förtroendet för sina föräldrar.
Känns som att det finns andra större problem i en familj om sådant ger långa tillitsproblem.
Det egentliga problemet i det här är ju inte lögnen i sig utan att det ena syskonet exkluderas. Absolut ska man kunna hitta på saker med ena barnet ensamt, men då ska man inte ljuga för syskonet. Visst hade jag blivit ledsen om min syster skulle till Gröna lund och jag fick stanna hemma med förklaringen att min tur kommer senare, men jag hade blivit helt förstörd om min syster ”skulle till tandläkaren” för att sedan komma hem med gosedjur och en tivolichoklad.
Nu blir det väl inte helt jämförbart, men jag exkluderas ur allt min familj gör då jag inte har kontakt med min pappa. Och helt ärligt så struntar jag i om dom åker på utlandsresa eller grillar i skogen, det är känslan av att inte inkluderas som gör ont. Nu menar jag inte att det här barnet kommer ärras av en enstaka gång, men i längden tär det enormt att exkluderas.
Är så med på den! Har en annan pappa än mina syskon plus ofta blivit exkluderad från min familj på mammas sida. Fasiken vad det svider. Att se på fb att de träffats och käkat middag eller gått på bio tillsammans. Eller mitt senaste (ja jag är vuxen och överreagerar…) när mina syskon fick julklappar på pappas sida men inte jag, då är också mina syskon vuxna ska tilläggas…
Ja lite så faktiskt. Min pappa ljög för mig en gång och tog med min bror på en Ålandsresa. Lögnen tog hårdare än att jag inte fick följa med, minns jag. Min pappa är ingen dålig människa alls men där blev det helt klart fel.
Nej det är ju inte jämförbart med att ett barn blir exkluderad från ett biobesök en gång men kompenserad senare, och att du som vuxen inte får följa med på utlandsresor med din familj.
Jag tänker att det är skillnad på att ljuga och att inte alltid säga hela sanningen. Att ljuga är för mig att berätta något som inte är sant, men att inte säga något är att undanhålla sanningen.
När jag säger till femåringen här hemma att vi äter godis på godisdagen så betyder det att vi äter det tillsammans, men jag kan ju äta godis efter att hon lagt sig. Men det säger jag ju Inte till henne.
Den körde min mamma också på när jag var liten. Plötsligt stod jag där i dörrkarmen med stora ögon medan hon satt med näven nedkörd i ostkrokspåsen. Det blev inget av med att undanhålla sanningen efter det.
Nej men skämt åsido så håller jag helt med dig, det är en enorm skillnad på att aktivt ljuga och på att helt enkelt inte berätta något. Man behöver inte berätta precis allt, men att ljuga är sällan befogat (om man inte får ett barn som är högkänslig för sinnesintryck det vill säga, då är det bättre att bara vara ärlig).
Skulle hon komma på mig så skulle jag inte ljuga utan säga att jag åt godis, men att det vet dumt.
Inser nu att jag kanske lät lite anklagande. Det var inte min mening, tvärtom håller jag med dig! Tycker snarare det är mer rätt att säga ”ikväll ska du få vara hos mormor” istället för ”ikväll ska vi på restaurang och du får inte följa med”. Om det väl kommer till kritan tycker jag dock man ska vara ärlig och ta sig tiden att förklara. Tar man mitt exempel så fick jag veta att mamma kollade på sitt TV-program och nåt chips precis som jag gjorde på fredagar, men att man behövde vara äldre för att vara vaken så sent. Och då var det okej.
Men på sin blogg, i en kommentar, säger hon att hon inte vet hur de ska förklara Daimvinsten först.
Det tyder väl på att hon först inte tänkt tala om Gröna Lund-besöket för lillasystern. För annars hade hon väl haft en plan för hur hon skulle gjort det oavsett vinst eller inte.
Precis…
Det var inte särskilt genomtänkt och hennes fokus blev mer att värna sig själv istället för att reflektera över sitt agerande.
Säg att Hugo planerar in någon kul grej som Paula hade uppskattat, men han drar iväg med sina vänner och ungarna- tror inte att Paula hade förhållit sig helt likgiltig inför det agerandet och om det hölls hemligt för henne.
Det är väldigt lätt får många att avfärda barns känslor och även att sätta sig in i att det som anses vara en petitess för en vuxen är jättestort för ett barn. Vad är härligare för ett barn än att få dra till Grönan och ha jätteroligt och sedan även få prata om sin upplevelse med föräldrar och vänner?
Det blir märkligt att försätta syskonet i en situation där den inte heller kan glädjas fullt ut av sin present. Nä, istället ska den ljuga och behöva hålla sig och vara rädd för att försäga sig.
Som psykologstudent på uni. kan jag bara konstatera att Paula har noll koll på basic utvecklingspsykologi. Har hon ens öppnat en bok om barnpsykologi under alla sina år som förälder eller kör hon lite på impuls och magkänsla och utifrån sina egna reaktioner/tankar/känslor/erfarenheter?
Man skulle kunnna bryta ner det här scenariot och få ihop minst 5 sidor text gällande nackdelarna och vad som sker psykologiskt i ett barn…utan problem.
Hon gjorde fel och kan hon tillåta sig att känna lite skam, hade hon inte behövt slå kritiken ifrån sig. Hon borde jobba bort härskartekniken!
+100 på denna. Märkligt att vuxna alltid förminskar barns känslor. Men när det kommer till kritan hade de flesta vuxna också såklart tagit illa vid sig.
Du gör en höna av en fjäder.
Det var det jag menade med efterhandskonstruktion
Paula, så otrolig skenhelig och full av efterhandskonstruktioner. Vita lögner är ok ibland såklart, men att dra till Grönan med ett av barnen och försöka mörka det är inte direkt en oskyldig, vit lögn.
Gaslighting är tyvärr rätt vanligt när en individ vägrar att ta ansvar. Hon är emotionellt omogen, vilket syns i hennes agerande.
Vad är det hon ska ta ansvar för? Att folk går bananas över hur hon är mot sina barn? Det angår väl bara henne och hennes familj. Jag fattar att alla föräldrar gör på olika sätt men på vissa här låter det som att ni personligen blivit kränkta av henne och har rätt att kräva en ursäkt.
Du var mig verkligen en växthusblomma.
Är ngn förvånad över att hon aldrig kan ta kritik eller råd som hon inte gillar?
Räknade med ett sånt svar från henne.
Såklart hon ska göra ett inlägg. Så länge jag kan minnas ska hon alltid ha svar på tal, nån slags comeback.
Byter ämne här nu
Men jag hoppas att det finns lite sköna kvinnor som kan peppa mig .
Jag attraheras av män skulle aldrig kunna ha en relation med en kvinna MEN jag hatar män. jag anser att män inte gör mycket bra här på jorden. Undantag givetvis , vissa är skapliga , dugliga och helt okej. Men de flesta och speciellt i grupp. Spelar liksom ingen roll vad de har för utbildningsgrad, ålder , kultur osv . Alla är samma skit.
Jag är dagligen rädd på bussen att bli antastad , jag är rädd när jag möter en man själv osv. Jag blir nedtryckt av män på jobbet . Sexualiserad , förminskad osv.
dessa män finns överallt . Och jag känner att jag blir galen?
Känner någon igen sig?
Om du går runt och känner sånt har och avsmak och ständigt är rädd för att bli antastad så har du två val: gå i terapi eller lev i celibat.
Jag känner igen mig lite på sistone faktiskt. Har nu fått uppleva att bli antastad några ggr på helt öppna platser och börjar känna något som kanske inte är rädsla men starkt obehag. Det skulle kunna blivit rädsla om jag varit ännu yngre, faktiskt.
Jag tycker snarare problemet är att hon lär det äldre barnet att det är ok att ljuga?
Det ÄR okej att ljuga. Man är socialt inkompetent om man aldrig ljuger.
Inte på det här sättet.
Känns ju väldigt klurigt att lära barn att det är okej att ljuga ??♀️ Men alla gör olika. Personligen gör jag inte så med mina barn.
Som socialt däggdjur besitter vi redan den talangen. Föräldrar lär inte sina barn att ljuga, det bästa vi kan bjuda på är hur man ljuger *effektivt*.
OT! Vad är det för tung hemlighet FacebyF Fanny ska berätta i podd tror ni?
Tomten, tandfen och påskharen är fantasier. Det är ett sätt att skapa magi tillsammans.
Hur klarar de av att vara föräldrar? Att kunna dela på barnen enligt vad man har lust med är väl inget att vara rädd för. Jag utgår från att de inte är monster.
Innan jag fick barn tänkte jag att jag jämt skulle vara ärlig och tala sanning, inkl inte lura på dem verken tomten eller påskharen. Nu som tvåbarnsmamman ljuger jag jämt. Senast vid 18:30 när jag sa att studsmattan på tomten var trasig och det kommer troll som äter på tänderna om de inte borstas. Ang tomten (som jag absolut inte skulle hyckla om) använder jag mig ofta av. När 5-åringen använder fula ord – nu lyssnar tomten, han springer runt huset i ser efter så att ni barn sköter er. Vita lögner funkar helt enkelt ibland och man bör sluta upp att fördöma föräldrar, om så skett, som använder dem.
Klart att alla kan få säga sin uppfattning om att ljuga på detta stillösa sätt. Hon la ju ut det alltså kan man ha en uppfattning om det.
Det finns fantasier, magi, rim och ramsor och sagor och annan litteratur också. Men det har ju inget med att göra att man inte törs vara förälder till sina barn.
Tycker att det är skillnad på att ”ljuga” om tomten och påskharen. Det är traditioner och tillför lycka, glädje och magi i barnens liv. Att säga åt det äldsta barnet att ljuga för ett annat barn, känns inte likadant. Men antar att hon hade sina skäl. Tycker att hon verkar vara en fin och engagerad mamma till sina barn faktiskt.
Haha tillför det lycka när man säger att tomten hör när han säger fula ord, inte får julklappar om han inte är snäll osv?
Det är väl inte att ljuga om man säger att nu har studsmattan gått och lagt sig till ett litet barn. Då vet barnet att nu är det kväll. Dags för välling eller kvällsfika, borsta tänderna, ta på pyjamas och läsa en bok och så sova.
Att förenkla saker som varför man borstar tänderna är ju inte en lögn på något sätt. Man måste nå fram med ett budskap och paketerar om det så att barnet kan förstå.
Det är många som säger att Jesus föddes på julafton.
Det går säkert bra för de flesta att ha föräldrar som ljuger om såna grejer. Själv tyckte jag att det kändes otryggt och jag mådde dåligt av att inte veta om mina närmsta vuxna ljög eller inte. Så jag är 99,9% ärlig med mina barn. Ljuger varken om tomten eller godisförrådet. En extra positiv grej med att inte ljuga det är att de blir bekanta med att andra människor har behov. Istället för att ljuga om att lekparken är stängd så säger jag varför vi inte ska dit även om anledningen är att jag inte orkar.
Om nån är intresserad så handlar den 0,1% jag ljuger om om döden. Jag har sagt att jag vet att jag inte kommer dö förrän jag är väldigt gammal.
Det skulle jag absolut INTE ljuga om så tvärsäkert?
Oj, just döden brukar det ju sägas att man INTE ska ljuga om för barn. Att man ska vara ärlig och saklig med döden. Att man absolut inte ska låtsas att katten försvann när den dog eller använda omskrivningar som att mormor sover jättelänge osv. Eller lova att ingen kommer dö förrän den är gammal osv.
Jag anpassar sanningen efter min styvsons förmåga att hantera den. Det beror ju främst på ålder och mognad, men barn är ju också trötta ibland och om det finns mer godis och man inte får… hemma hos oss kan det bli livat. Andra dagar funkar det utmärkt att bara säga nej. Så javisst, ibland är jag en lat vuxen som vill förenkla för alla parter. Samma sak som jag inte tycker att nyheternas inslag om krig, våld och svält är en verklighet han ännu behöver ta del av på det grafiska viset. Det betyder inte att han inte vet att det är krig i olika delar av världen och att människor har det olika ställt. Han måste bara inte förstå hur ett krig ser ut ännu.
Paula lärde ju även Molly att ljuga för sin lillasyster. Konstigt att en förälder tycker det är en ok. Lögner är alltså tillåtna i den familjen.
Vilka överdrivna reaktioner detta fick alltså. Nej, jag är inte Paula men förvånad över att så många tar detta på blodigt allvar. Jag undrar hur många av er som är 100% ärliga som ens har barn faktiskt.
När mitt barn undrar om han har ritat fint så kommer jag ta era råd till hjärtat och låta den lilla rackaren veta att absolut inte var något jag frivilligt vill ha på kylskåpet. Man vill ju inte vara en förälder som ljuger och därmed inte borde tillåtas vara förälder!
Haha ja. Eller när syskonbarnen frågar om man kan komma på dansuppvisningen. ”Ja, men jag vill inte”?
Jag struntar egentligen i vad andra föräldrar gör med sina barn. Ljug hur mycket ni vill, det påverkar inte mig. Men. Det hade väl varit lika lätt för P att säga ”Molly och jag ska till Gröna Lund som en del av hennes födelsedag. Ja, jag förstår att du också vill följa med, men idag är det bara Molly och jag.”
Så onödig grej att ljuga om liksom.
Det kändes antagligen som det bättre alternativet då. Och helt ärligt, jag tror inte att dessa barn tog någon större skada av det. Känns som att många här projicerar från sina egna destruktiva familjer och får det att låta som att barnen vanvårdas. Nej, jag är inte Paula eller en läsare av hennes blogg. Tycker bara att många av reaktionerna är helt oproportionerliga.