När du är död så har det värsta redan hänt, du har all tid i världen på dig att göra ingenting. Men de som blir kvar, de som ska utforma din dödsannons, de som ska spekulera i vad du dog av och bryter sociala koder för att ta reda på det: de har makten att göra din död lite fulare, lite mindre värdig. Det vill du väl inte? Jag vet att ingen döing blir kvar och tvingas lyssna på det som händer efteråt. Men jag far illa i förtid. Över det som sägas ska. Får man dö ifred? Kan en sista önskan vara att ingen säger något och att ingen skriver om saken på Facebook? Och ingen får förresten röra mina saker, ingen får gå igenom min telefon. // Malin Wollin
Malin Wollin har skrivit en krönika i Aftonbladet om hur hon inte vill att man rotar i, diskuterar eller spekulerar på sociala medier när hon dör. Hon vill inte att någon går igenom hennes telefon, och hittar saker som kan svärta ner minnet av henne, och tro mig när jag säger att vi alla har saker vi inte vill ska komma fram i ljuset på våra telefoner eller andra skärmförsedda hjälpmedel.
Jag tänker att man säkerligen har både en och två saker hemma som man heller inte vill att någon ska rota i eller gå igenom efter man dött, så hur löser man det?
Ska man ”dödstäda” en gång i veckan eller ha en behållare som man förvarar alla dessa ”hemliga” sakeri, med en skylt om att ”i händelse av min bortgång, spräng den här i luften”?
Föregående inlägg 
Deppigs inlägg här idag.
Men jag skulle inte ens vilja att min allra närmaste kollade igenom min mobil eller gamla dagböcker. Är inte rädd för döden men tanken på att andra går igenom mina grejer skrämmer. Så är helt på Malins sida. Och facebook har min mat lovat städa bort det första han gör 😀
Skulle aldrig snoka i någon annans mobil eller dagbok vare sig människan gått bort eller lever. Så gör man bara inte av respekt. Hos mig kommer de varken hitta dagbok eller dildo😉
”I händelse av min bortgång, spräng den här i luften” hahaha
Det tar nästan emot att skriva detta, men, det har sprängts ett antal trapphus i staden jag bor i och av alla katastroftankar som kommit till mig när jag tänkt på risken att vårt hus eventuellt sprängs en dag har de tämligen snabbt ändå rationaliserats till ”har jag tur sprängs alla mina hemligheter med så jag kan dö i frid vad gäller den saken iaf”.
Det mest navelskådande på länge.
Håller med! Detta säger mer om henne än någon annan. Jag tycker de flesta ser på den som just dött med väldigt vänliga och förlåtande ögon. Och man får väl lita på att ens närmaste inte låter kreti och pleti kolla igenom telefon/dator/saker osv utan bara dina allra närmaste.
Vår familj/släkt har förhållningssättet att det personen inte har delat när den var i livet, tar man inte del av efter dess död. Dagböcker och brev sparas ej och läses inte heller. En släkting skrev in i sitt testamente att maken och barnen fick avgöra och att den inte hade några invändningar om de läste privata saker.
Finns det inget sånt sagt att det är lovligt, anser jag att man inte behöver förkovra sig i det enbart för att personen inte kan säga ifrån. För mig står det över ens egen vilja att potentiellt få mer klarhet gällande personens inre/liv.
Jag skiter fullkomligt i vad folk tycker om min död. Det var ingen som brydde sig om mig när jag levde och folk snackar bara skit bakom ryggen när man lever så jag skiter fullt och blankt i vad de tycker om mig som död. Jag hoppas att jag dör en riktigt spektakulär död, typ flygolycka eller naturkatastrof eller nåt sånt, så att dom jävlarna måste prata länge om mig och alltid måste komma ihåg min död.
Hur har du själv behandlat andra, tänker jag.
Låter jobbigt, hoppas du får ett bättre liv snart!
Oj, låter jobbigt. Har du provat att gå i terapi och bearbeta detta otrevliga..
Förstår typ inte syftet med hennes text, kändes rörig eller vad är hennes budskap? Att om hon dör vill hon inte att någon sprider rykten om hennes död och röjer bland hennes saker..? Ja det är ju ganska ofrånkomligt att den eller de som finns kvar behöver gå igenom ens prylar. Då får man vara shysst mot de som är kvar och rensa kontinuerligt (eller döstäda om man vill kalla det så) så slipper någon annan sitta med ens krafs i framtiden.
Hon har dessutom fem barn, så det känns oundvikligt att någon röjer runt bland hennes grejer.
Jag tror inte att jag har några skelett i garderoben. Det värsta man hittar om man går igenom min telefon är fula selfies jag har tagit för att försöka utvärdera om min receptbelagda hudkräm funkar eller inte. Ocharmiga bilder helt klart, men inte mer än så.
Vad har andra för pinsamt och horribelt som är hemligt?
Är man död så är man och då spelar det antagligen ingen roll om nån skulle hitta nån gömd hemlighet/pinsamhet… I alla fall inte för den döde🤣
Vad är din sista önskan? -radera min webb-historik!
Flytta ofta så sker utrensningen successivt.
För varje flytt ifrågasätts de där bra att ha grejerna och även de bananlådor som stått ouppackade sen förra flytten.
Eller skit i det, är du död så är du död.
Nej men jag kan faktiskt relatera till det här. Har varit ett par stycken här som dött oväntat och folk pratar ju, absolut inte på ett otrevligt sätt, men liksom att folk undrar (i båda fallen visste man först inte varför) och tycker synd om. Inte konstigt och som sagt inget otrevligt men kanske inte så kul för familjerna. Å andra sidan, inte så kul heller om folk bara ”jaha” när de hör att en 30-åring precis dött.
Tror också att folk vill visa respekt för ens privata, ex telefon, men kanske tar nyfikenheten över, vem vet? Och tänk om någon läser nåt som kan misstolkas och de börjar undra vad jag menade med något och mår dåligt över det?
Vad har folk för hemliga saker på sina telefoner egentligen? Tvivlar på att någon skulle förfasas av mina inköpslistor, tusen bilder på mina blommor och barn eller min internethistorik innehållandes shl.se, ikea.se och Aftonbladet 😂
Men jag kanske lever ett synnerligen tråkigt och ospännande liv.
Blev tvungen o googla vad SHL va för sida 😂
Visst förfasades du rejält? 😂
Ohhh ja
+1 på den! Sedan många år tillbaka har jag inget behov av att ha några som helst hemligheter för någon i min telefon. Det mest spännande och hemliga de skulle hitta är inköpslistan över allas julklappar om jag dör i närheten av julen. Sedan är jag ju 40+ också. Kan nog spela in…
Jag känner samma vad gäller just webhistorik och bilder osv. Visst hade väl vissa saker varit lite genanta kanske, men inget jag skulle dö en gång till av.
Jag har rapporterat in en nära vän som får ta över min Facebook. Om jag förstår det är rätt kan hon inte ens läsa Messenger men kan styra om min profil ska tas bort. Jag hade min syster tidigare men det kändes inte rätt o växlade jag. Ingen stor grej för mig men när jag meddelade min vän att jag ville att hon skulle ta förtroendet så blev hon nog lite ställd o oroad över varför jag bad om en sådan grej.
Nej vi snacka rensa ut grejer har jag aldrig tidigare tänkt på att jag gör det för andras skull. Kanske ändå kan motivera mig till lägga i en växel..
Vem som ev ska kolla igenom min telefon när jag har dött det kanske är mitt minsta problem till dags dato. Så skönt jag kommer vara död så kommer inte bry mig det minsta! Kollar de och hittar nått de inte gillar blir det kanske en bra läxa.
Är man död så lär det väl kvitta vad de efterlevande ev skulle hitta eller säga.
Men lever man ett hyfsat ärligt liv lär det väl inte dyka upp så mycket oväntat.
Jag har i alla fall gjort iordning ett kuvert där mina lösenord till sociala medier finns och åtminstone 2 i min familj vet var detta finns och de ska gå in och stänga ner mina sidor omgående.
Nåt annat intressant lär det inte finnas
Jag har mer ont av bilder från begravningar som delas hej vilt på sociala medier. (Och nej, jag är inte ”rädd för” begravningar i sig eller undviker dem, har en mamma som är religiöst uppväxt och i vår släkt jordfäster man och begravningar har jag deltagit på även som väldigt litet barn.) Däremot tycker jag att det är en otroligt intim stund och skulle aldrig ens komma på tanken att ta upp mobilen och fota??
När min mamma dog, kom tanken till mig att göra mig av med mina dagböcker jag skrivit som deprimerad. Inte för att skydda mig, men för att skydda min son, som hade blivit oerhört ledsen om han läst dem. Stod inget om min son i dem, men att läsa hur illa ens mamma mått under en period i livet skulle göra honom illa. Så de dagböckerna finns inte längre.