Ingen som flyr sitt hem ska behöva lämna kvar sin bästa vän

De flesta skyddade boenden i Sverige idag saknar möjlighet för våldsutsatta kvinnor att kunna ta med sina husdjur, men jag vill att du som nås av det här inlägget ska veta att organisationen VOOV (som jag själv är registrerat jourhem hos) förmedlar tillfälliga jourhem för djur under tiden ägaren är på skyddat boende. Be din kvinnojour, polisen eller socialtjänsten att kontakta VOOV.nu åt dig om du behöver hjälp.

Ingen som flyr sitt hem ska behöva lämna kvar sin bästa vän. // Therese Lindgren

Therese Lindgren postade ett inlägg igår med anledning av att det för två dagar sedan var den ”internationella dagen mot våld mot kvinnor” och tog upp vilken roll husdjur kan spela i destruktiva, farliga och våldsamma relationer.
Att forskning visar att våldsutsatta kvinnor med husdjur lämnar en våldsam relation senare eller inte alls och nämner flera exempel på varför det är så:

? När den våldsutsatta behöver fly till skyddat boende får djuret ofta inte följa med vilket gör att många stannar för att skydda djuret. ? Social isolering och ekonomiskt våld är en del av våldet i nära relationer vilket innebär att brottsoffret kanske inte har någon som kan hjälpa henne med djuret, och inte heller möjlighet att betala för tex. djurpensionat. ? Separationsvåldet är ofta det dödligaste våldet – när den våldsutsatta lämnar relatio­nen är hotbilden mot henne som störst. Om djuret finns kvar i hemmet i det läget är risken för dödligt våld mot djuret hög.

Kanske kan det här inlägget få någon mer att registrera sig som jourhem, så att fler kvinnor kan fly sina hem och våldsamma relationer tillsammans med sin bästa vän?

Du hittar VOOV.nu här.

Själv är bäste dräng – Egoina Edition

En bild på Egoinas inkapslade vagel/chalazion från 2019

Egoina har legat i fejd med en inkapslade vagel i ögat som haft nöjet att göra ett tredje återbesök i hennes öga, någonting hon sökt läkarhjälp för med förhoppningen om en operation. 
Läkaren undersökte hennes öga och gick med på att skicka en remiss, men tyckte samtidigt att Egoina kunde vänta 1-2 år, då det här problemet brukar lösa sig självt. Ingen stress. Onödigt ingrepp.
Egoina var så besviken och höll på att börja gråta på vägen hem, och beskriver på sin blogg vad som hände när hon kom hem och ögondropparna slutade verka:

När ögondropparna slutade verka tyckte jag det skavde bakom ögonlocket. Bestämde mig för att vända på det och titta hur det såg ut under vageln. Då såg jag, att det där kan jag nog lösa själv ändå.
And so I did.
Men låt oss stanna berättelsen där, för jag vill inte bära ansvar för potentiellt skadade ögon i vårt avlånga land. GÖR INTE som jag.

Jag vet inte om jag löst problemet helt, men det är mycket mycket bättre i alla fall. Och en remiss skickas ju, ifall det skulle bli värre igen. // Egoina

Själv är bäste dräng…..eller?
Huuu, jag vill inte ens veta vad Egoina gjorde med sitt ögonlock, samtidigt som jag är dödligt nyfiken och nästan vill veta om hon filmade alltsammans.
Störd? Ja, en smula kanske….

Krya på dig, Egoinas öga!!

Sandra Beijer recenserar Sigge Eklunds bok ”Gruppen”.

Bildkälla: Sandra Beijer blogg

Gruppen har både kulturellt och ekonomiskt kapital – men Hanna är blott en fattig praktikant. Snart blir hon desperat. Det leder till att hon fastnar i en härva av lögner och felbeslut. Sommaren snurrar fort och Hanna är benägen att göra vad som helst – bara hon får vara med Gruppen. // Sandra Beijer

Lika otippat som att Sigge Eklund skulle skriva en bok om en tjej som jobbar i en Pradaaffär – vilket Sandra trodde från början, men det visade sig vara Pradomuseet istället – är det för mig att Sandra Beijer recenserar en bok av Sigge Eklund.
Jag tror inte att jag har helt fel här, för det är trots allt den första av Sigges fem böcker som Sandra läser och hon spinner vidare på konceptet att göra vad som helst för att få tillhöra det sammanhang man kommit att finna sin identitet i.

Har ni haft en grupp som Gruppen någon gång? Jag har haft punkttillfällen i mitt liv där det känts precis så. Och då syftar jag inte på det vräkiga jetsetlivet, utan tillfällen där man går rakt ut i vadsomhelst tillsammans.  Då spelar det ingen roll vilken veckodag det är. Man utför sitt dagjobb med en hemlighet i bröstet att man lever på ett helt annat sätt ögonblicket man lämnar kontoret. Man är flera men på samma gång en och samma form, så nära och självklart och alltid i gränslandet till det livsfarliga. Det är luckor i tiden. Ibland så korta som några dagar, ibland en hel sommar. Eller höst. // Sandra Beijer

Jag känner SÅ mycket igen det hon beskriver och upplevde det många gånger under mina år i USA. Det är en alldeles speciell känsla, och jag tänker att vi är många som haft dessa faser i livet… För mig var de positiva, men jag tänker att det kanske inte är så för alla?
Dela gärna med dig av dina erfarenheter, good and bad.

Så här skriver några av Sandras följare i hennes kommentarsfält: