Jag försöker bli vän med min naivitet. Plussa det med att tänka ett varv till kring att alla är såklart inte som jag. Det är fint att vilja ha med alla och komma från en god plats, men man måste också placera sig i en annan människas skor och tänka på hur det kan vara för den.
Men jag kan ändå inte sluta avundas känslan. Vara 23 år och strosa runt på söder en solig augustidag. Inte kräva mer av livet. Ha allt framför sig. Kanske är det vintern som talar, vabbandet och insikten över att jag är mitt i livet nu och det pågår, det där jag längtade efter.
Kan man behålla hoppfull optimism genom livet eller blir den enbart till oklädsam naivitet? Får man vara barnslig eller måste man passa in i mallen som gjorts åt ens ålderskategori? Kan man vara en vettig person utan att känt riktig smärta? Vad tror ni? ❤️ // Elsa Billgren

Det är lite intressant att att Elsa Billgren skriver ett blogginlägg på samma tema som Sandra Beijer postade för några dagar sedan. Eller så är det inte intressant alls eftersom de är nära vänner och givetvis läser varandras bloggar och inspireras. Så kan det va…
Det Elsa skriver om har en annan dimension än Sandras text, där Elsa frågar sina följare om man kan vara ett vettig människa utan att ha känt riktig smärta.
Det tror jag absolut att man kan vara, men den där avgrundsdjupa smärtan gör någonting med en. Man blir aldrig riktigt sig själv igen. Eller så blir man en ny ”självversion” av sig själv?
Man själv och livet blir aldrig som förr, men det betyder inte att det inte kan bli bra ändå, det blir bara annorlunda.

En sak till från Elsas inlägg: