Prioriteringar

Alexandra Nilsson och hennes Andreas är i lägenhetsletartagen efter att de sålt sin lägenhet här i Nacka för att försöka komma närmare stan. Alexandra har redan beklagat sig över att de kommer behöva lägga sig någon miljon eller två under vad de faktiskt vill ha eftersom marknaden ser ut som den gör, och nu fortsätter hon resonemanget i det här inlägget:

Strukturer eller nyproducerat? Fler kvm eller balkong? Mitt på Östermalm eller kanske lite utanför.. Men är söderläge så himla viktigt då? Renovera, pallar man det?! ? Ska vi välja den med topp-renoverade badrummet fast den är för liten? Ja så går tankarna hos oss, varje helg är det nya visningar. Det närmar sig utflykt för oss och jag har panik. Självklart är @hellmers hur lugn som helst! ? I Augusti ska vi iaf lämna Nacka, det är det enda som är säkert just nu… Hur ser er prioriteringslista ut om du hade flyttat idag?

Vad är man beredd att offra och vad kan man absolut inte tänka sig att kompromissa om? 
Jag vill ha badkar om jag flyttar igen, men pool vill jag absolut inte ha!

Nya säkerhetskontrollen på Arlanda?

Vi har tur – vi behöver inte vänta till slutet av sommaren för att få se vad den här minst sagt kittlande kombinationen kreatörer kokat ihop. 

Molly Sandén, Amie Bramme Sey, Edvin Törnblom och Carolina Gynning är bara några av namnen som återfinns här, och nog beskriver Edvin det hela bäst så här:

It’s also giving: Toxic med Britney Spears.
Inte heller fy skam. ?

Att våga göra content av misstag

Å andra sidan tycker jag mig se en trend i att använda sina tillkortakommanden som stoff för att få poäng, speciellt på sociala medier. Den som berättar det mest privata om sig själv får skratt och är därför cool. Det blir en distans från det verkliga. Gränslöshet som gräns.
Det är modigt att våga visa när det inte går som man tänkt sig, det är älskvärt att skratta åt sig själv men man behöver aldrig tumma på sin integritet för att få kärlek. <3

Var ligger ni själva på skalan? Lutar ni åt oversharing eller har ni också svårt att vara sårbara för andra? Puss! // Elsa Billgren

Enligt Elsa Billgren själv så har hon varit duktig på att dölja sina svagheter och misstag för folk, men att hon på senare tid, och med en förbättrad självkänsla, börjat se på sina tillkortakommanden, fadäser eller nederlag med nyfikenhet. Som någonting att nyfiket betrakta, snarare än gräva ner bakom närmsta knut.
Hon frågar sina följare om de sällar sig till gruppen som delar med sig lite för mycket av allt eller den grupp som aldrig pratar om sådant här?

Elsa får flera långa och insiktsfulla kommentarer, men den här tyckte jag var lite extra bra.

Jag får uppfattningen att det här med integritet och vad vi delar öppet är en generationsfråga och blir mindre viktigt ju mer tiden går. Jag är född 84 och skulle aldrig dela någonting på sociala medier eller i min blogg som för mig eller de i min närhet är för privat. Inte heller har jag något behov eller någon lust att publicera väldigt lättklädda bilder till alla på internet att bedöma eller bekräfta. Detta ser jag mindre av hos personer som är födda från mitten av 90-talet och uppåt, således in till en värld med sociala medier. Det är inte mycket som lämnas till fantasin och gränserna flyttas mer och mer. Kanske är det en generalisering, kanske har jag fel, men det är min uppfattning. Sedan finns det ju såklart personer som delar mer än de borde för att de har ett väldigt stort bekräftelsebehov, och troligtvis låg självkänsla, oavsett ålder. Kan nämna minst fem kända namn vars barn jag direkt tycker synd om på grund av deras föräldrars behov av att lämna ut både sig själva och barnen. Sårbarheten däremot är en balansgång som så lätt kan slå över till att uppfattas som att ta på sig en offerkofta, utan att egentligen vara särskilt tillgänglig. Eller genuin för den delen. Fattar inte den här grejen med att lägga upp videos och bilder när folk gråter. Jag har inga problem med att vara sårbar men även där spelar integriteten in. Men att visa upp ett perfekt liv som inte är det gör ju varken mig själv eller andra något gott. Har märkt av att fler vågar öppna upp sig och vara sårbara när jag gör det så det försöker jag tänka på när integriteten går i vägen för det mänskliga jaget.

Kanske är det en generationsfråga? 
Vad har vi i så fall missat att lära denna efterkommande generation om de ser på integritet på ett annat sätt än vi gör? Eller är det bara en naturlig utveckling i den nya tiden med teknologi som inte fanns förr?

Att fira eller firas på morsdag

Jag har inte blivit firad så värst till morsdag. Jag påminde Paul och barnen under frukosten på hotellet men det var nästan en axelryckning. Paul sa ”Men du är ju inte min mamma”.

Har någon upplevt samma engagemang idag? // Isabella Löwengrip

Återigen ska Paul visas upp från en av sina lite sämre sidor, när Isabella tar till sin blogg för att halvbeklaga sig över att inte blivit firad på morsdag. Hon återger även vad Paul ska ha sagt när hon tog upp det, att hon inte är hans mamma så varför ska han uppvakta henne? Och det har han ju en poäng i, men jag tycker nog att han borde styrt upp någonting tillsammans med barnen, för de är fortfarande så pass små att det kan behövas.
Jag har styrt upp både farsdag här hemma, och morsdag om den infaller direkt i samband med det veckoliga bytet från pappa till mamma.  Det gör man väl? Eller? Jag undrar hur de gjort alla tidigare år?
I Isabellas kommentarsfält tycker man att Pauls ton och inställning är lite tråkig, och att han borde hjälpt barnen med en uppvaktning.

Är det här en bonusförälders jobb?
Ja? Nej? Kanske? Oklart? Va?
Och är det konstigt att bli besviken av att inte uppvaktas på Morsdag?
Jag tycker inte det.