Eftersom jag är i Småland på besök och Malin ”The original Fotbollsfrun” Wollin bor i Kalmar så passade vi på att ta en fika idag i den tryckande hettan.
Hennes blogg är ingen jag bevakar varje dag utan det är mer om någon tipsar om den som jag går in och kikar. Det var både upplyftande och konstruktivt att sitta och snacka sociala medier med någon som dels är väldigt insatt, men som också inte håller med mig om saker och ting.
Vi tycker helt olika i Mr Cool-gaten som gick av stapeln för typ en månad sedan och även när det kommer till influencers ansvar för vad de publicerar och sina roller som förebilder.
Det är uppfriskande eftersom jag oftast är den som är mest insatt så för den som sitter och laddar för att skriva en kommentar om att Malin ville ses för att bli min nya bästis – alla influencers som jag träffar blir tydligen det – så att jag aldrig ska granska henne kan sluta tugga fradga och släppa tangentbordet.
Vi är redan överens om att vi inte är överens i vilka frågor men eftersom vi båda är vuxna människor med utvecklad vokabulär så blev det istället ett mycket trevligt samtal över en glass och en Cola Zero. (För min del i alla fall) 🙂
Anyways…
När jag kom hem så gick jag in på hennes blogg och läste det här inlägget där hon tog upp en händelse som utspelade sig vid plockgodiset i en oidentifierad mataffär här i Kalmar. (Här blir det ingen smygreklam!!! Icke sa Nicke!)
Har ni sett! Samma storlek som förr i tiden! Helt små!
Förra helgen stod jag framför godisväggen och hörde en mamma prata med sina fyraåriga döttrar.
Ena dottern ville ha en bit till, men hon hade redan plockat så många bitar som hon fick.
”Då får du byta ut en bit”, sa mamman och jag lyssnade med mina beundraröron.Så här gör en del föräldrar, de säger ett exakt antal godisbitar som barnen får plocka till sig, och sedan är det bra.
I slutet av kassan mötte jag mamman och döttrarna, och nu fick de se vilken typ av förälder jag är.
Tjejerna tittade storögt på min påse som var så full att den inte kunde stängas.
Jag berömde mamman som hanterade godissituationen så smart.
”Själv köper jag arton kilo så att det blir tyst”
Okej, tänkte väl hon.P.S. Sura tungor är det godaste som finns, och håller man inte med om det så borde man inte få rösta.//Malin
Förutom att vi behöver ta oss ett snack om sura tungor vs Djungelvrål, Malin och jag så undrar jag hur NI – alla föräldrar där ute – gör med godiset i godispåsarna vid plockgodiset?
Låter ni ungarna dyka ner med varsin slev likt en olympisk simhoppare eller kör ni mer på den tidiga 1990-talsstilen som mamman i inlägget?
Jag minns det SÅ väl…
”Jag tar en salt fisk, en colanapp, två salta S och två sura…eller nej förresten… Lägg tillbaka ett av de sura S’en och ta två Shake-tuggummin istället”.
Sen när jag kom hem brukade jag tömma ut mitt smågodis på bordet och leka att jag jobbade i kiosk genom att med en sax plocka upp bitarna och lägga tillbaka dem i påsen.
Vi hade ingen sån där liten silvertång att plocka med så en sax fick duga.
Jag älskade att göra det och att slå på kassaapparat.
Jag tror det var därför jag ville heta Iris och jobba i kassan på Konsum. För att få knappra på kassaapparaten.
Har alla barn ett uppdämt knapptrycksbehov? Är det därför man kan köpa leksaks-kassaapparater eller är det mer för att barnen från en tidig ålder ska lära sig att korrekt lägga upp varor på rad istället för att bygga torn?
Men godis? Hur gör ni? 15 bitar eller 15 kilo?
Eller är ni sådana där renlevnadsmänniskor som lär barnen att socker är djävulens påfund och att det går minst lika bra att tugga på torkat sjögräs under fredagsmyset, och att alla som säger någonting annat är medlemmar av en och samma sockersekt som försöker värva dem?
