Att vara en karriärskvinna blev min identitet. Ju mer jag bredde ut mina vingar och tog min an nya jobbmål (Löwengrip fanns i flera länder) så blev barnens pappa mindre förstående. Det fanns ingen som hejade på mig hemma utan jag skulle helst inte ringa jobbsamtal eller maila efter hämtning av barn så jag fick sitta inne på toaletten och messa och maila. Vi hade olika syn på min karriär och tiden den upptog.
När Sheila gifter sig i september 2016 så bestämmer jag mig under middagen att det är dags att lämna. Känslan bara landade i knät på mig när jag satt där med varmrätten och småsnackade med bordherren. Det var dags.
Det var en enorm kraft som sipprade igenom kroppen. Kraft, glädje, sorg och pirr på samma gång. När vi kom hem så berättade jag och under våren så skiljdes vi. Jag har inte ångrat det en enda sekund i livet. Allt har en mening och några år senare kom Paul in i mitt liv <3 //Isabella Löwengrip
Isabella skriver ett inlägg där hon kommenterar gamla bilder, som mest kommer att handla om hennes relation till sin exman och anledningarna till deras uppbrott.
Vissa tycker att inlägget är toppen medan andra reagerar på sättet Isabella skriver om exmannen och tycker att hon både lämnar ut och smutskastar honom samt kränker hans integritet.
Isabella själv verkar inte ha någon förståelse för reaktionerna och tycker inte att hon hänger ut honom mer här än hon redan gjort i sin bok.
Jag tycker att den här sista kommentaren förklarar på ett bra och tydligt vis varför man kanske ska vara lite försiktig med vad man skriver om sina barns pappa:
Jag skriver detta för att du bör fundera på hur du skriver om Odd och ert äktenskap om du nu måste skriva om det. Era barn kommer läsa detta förr eller senare och jag tror inte du förstår hur sårade de kan bli över att deras pappa blir smutskastad så där.
Vad tycker ni?
