Du som fick mig att en gång börja uttala ”Flattered” så som ”Ullared” har gjort att det aldrig kommer låta på något annat vis i mitt huvud.  
???

Visa det här inlägget på Instagram

Medan Isabella Löwengrip sålde sina andelar i håraccessoarbolag Hermine Hold, som senare gick i konkurs så tuffar skoföretagen Flattered på som tåget.
Enligt Breakit närmar sig företaget en omsättning på 100 miljoner kronor.
Isabella var med och startade upp Flattered 2013, som  till en början riktade in sig på ballerinaskor för inomhusbruk.
Sedan dess har företaget expanderat och lanserat allt från sandaler och klackskor till sneakers, stövlar och kängor. Ibland under egen flagg och ibland i designsamarbeten tillsammans med bland annat Michaela Forni, Lisa Olsson och Emilia De Poret.

Några exempel på deras olika collabs:

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Nu när jag suttit här och skrollat långt tillbaka i Flattereds Instagramflöde så fastnade jag för ett par stövlar som jag nog får säga är min absoluta favorit från märket.
Jag tycker stöveln i brunt och beige är snäppet snyggare än svart, men jag är osäker på om dessa stövlar är deras design och om de någonsin såldes.
Snygga är de i alla fall, men de svarta går heller inte av för hackor.

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Jag har såklart andra sparade pengar till barnen utöver det. Vi har sparat barnbidraget på varsitt fondkonto med hög risk sedan de föddes. Jag tänker ändra risknivån när de är 17-18 år till lägre risk. Pengarna får dom när de är 20 år. // Isabella Löwengrip

Eftersom jag inte har biologiska barn – och man varken får bidrag för hund eller katt – så har jag aldrig behövt sätta mig in i barnbidragets vara eller icke vara, och vad föräldrar väljer att göra med dessa pengar.

Däremot har jag förstått att det ständigt är en fråga som, om inte upprör, så engagerar, nu senast inne hos Isabella Löwengrip. 
Borde barnbidraget vara inkomstbaserat?
Ger möjligheten att spara pengarna, en orättvis fördel för dessa barn eller är det bara så livet är helt enkelt?
Är pengarna till föräldrarna eller till barnet?

Livet är väl sällan rättvist? 
Den här typen av millimeter-rättvisa som många verkar efterfråga när det kommer till just barnbidrag, hur ofta finns den i andra sammanhang? Det är väl nästan alltid någon aspekt som gynnar en del medan den upprör och förfördelar andra?
Borde det vara så? Nej.
Tror jag att det alltid kommer vara så på ett eller annat sätt? Tyvärr, ja.

Det känns som att det här är en diskussion som skulle kunna fortsätta in absurdum, utan att någonsin komma ett enda steg framåt.
Ändå dyker den upp, gång på gång på gång.
Borde samma diskussion omfatta även studiebidraget, högkostnadsskyddet för läkare och apotek, sunventionerat busskort mm?

Visa det här inlägget på Instagram

Isabella Löwengrip vill få med sig följarna på en utmaning som kallas för  ”The smell challenge”, men som inte riktigt verkar ha slagit igenom på Instagram.
Kanske kan det bero på att ”smell” är negativt betingat och att man istället skulle ha använt ordet ”scent”?
Lite samma sak som på svenska med ”lukt” och ”doft”.

”The smell challenge” låter snarare som när man utmanar varandra i en tävling om vem som kan gå absolut längst utan att duscha eller tvätta sig.
Det kan man kalla för en luktutmaning!
Mums!

Tillägg: kl 12.10 6/1

Visa det här inlägget på Instagram

Jag skulle tro att det finns en pappa och en hel hög anställda – allt från nanny till hemmateam – som nog har ganska mycket att göra med vilka dessa två barn utvecklats till, och som mer fått agera motpol till det gränslösa levene som Isabella tagit med barnen på sedan skilsmässan från deras pappa.

Att ett barn säger ”Mamma, ska vi verkligen flyga med andra människor? Jag tycker mer om att flyga själv.” är inte ett tecken på god självkänsla, utan snarare ett bevis på att barnet har en extremt skev och världsfrånvänd bild av verkligheten.

Edit: Här är fortsättningen på Isabellas svar från intervjun, där hon verkar ha lite samma syn på det hela som jag. I alla fall i intervjun.

Då tänkte jag: ”Vad har jag gjort för någonting? Har jag förstört hennes uppväxt?”. Jag är tacksam över att de var så små när allt var så, nu kan jag ge dom en mycket mer normal vardag.

Det är som mycket av det som publiceras av Isabella – en sanning med en smula modifikation.