Jag hamnade på ett avsnitt med avundsjuka som tema och kände igen så himla mycket tankar som jag gärna skulle vilja diskutera här med er. Hannah berättade om två vänner (gissar att det är Sigge och Malin det handlar om) som skulle flytta till New York och avundsjukan sköljde över henne. Ni vet hur det är, någon man tror man haft där man alltid haft den gör helt plötsligt ett stort val, en förändring, utan en och det känns som att man står kvar stilla. Suget efter att få känna exakt den känslan själv gör att istället för att säga det man känner så försöker hjärnan trolla fram problem. Det kan liksom inte få vara så där lätt och vackert härligt roligt som den här personen verkar få det till. Kanske måste man berätta något om sig själv, när man själv gjorde något liknande, eller fråga om det kanske finns något som känns läskigt eller svårt med det hela? Att unna någon en stund av en lyckad tanke verkar svårt. Jag känner igen det hos mig själv och skäms akut å mina egna vägnar. // Elsa Billgren
Elsa håller på att lyssna ikapp på poddar från 2017 – ett år hon inte alls lyssnade på dem – och i just det här inlägget resonerar hon kring ett avsnitt av Fredagspodden.
Alltså, Hannah Widell och Amanda Schulmans podd, som lagt ner och återuppstått lika många gånger som influencers reste till Marbella i somras.
Ämnet är avundssjuka.
När någon annan gör någonting häftigt och stort som får en själv att känna som en trygghetsnarkoman i kvicksand. (mitt uttryck, inte Elsas)
Att man då försöker problematisera det hela, istället för att bara glädjas med personen och ändå fortsätta vara nöjd med sina egna val. (så till vida att man ÄR det, tänker jag…)
Finns det någon som inte kan känna igen sig i det här?
Hand upp?
// 
