Mitt i juli, det vi pratar om här hemma är vårt nästa mål. Vad ska vi äta till lunch? Vad gör vi till middag? Jag är sugen på något salt, krispigt, slurpigt, syrligt, tomatigt. Jag går runt och känner efter. // Elsa Billgren

Vad man ska äta till framför allt middag är en fråga som luftas i det här hushållet, minst en gång om dagen men jag tänker att det kanske är så för många som inte har en förbeställd matkasse där man får både recept och ingredienser?
Först ska man klura ut receptet, och – beroende på om den hastigt växande tonårssonen ska äta hemma – hur mycket mat man behöver köpa och laga. 🙂
Då får man genast ställa om tankarna till mer av ett storkok, för tonåringar kan uppenbart äta hur mycket som helst.

Jag vet inte vad vi ska äta idag, men om det inte regnar så får det bli grillat. Det är sommarens ”go to” och jag tycker det är så trevligt.
Alternativen är ju också oändliga, oavsett vad folk har för preferenser.
Elsa har listat en massa härliga rätter och recept i sitt blogginlägg, och det uppskattar man ju, särskilt om man saknar inspiration och/eller har fastnat i att varje gång det vankas grillning eller matlagning så väljer man samma ingredienser som alltid.

Det är lördag, min bästa kompis med familj är och hälsar på och vi ska grilla.
Ikväll igen. 🙂
Ett hattrick i saker jag tycker om.
1, 2, 3 let’s go bitch!

Å andra sidan tycker jag mig se en trend i att använda sina tillkortakommanden som stoff för att få poäng, speciellt på sociala medier. Den som berättar det mest privata om sig själv får skratt och är därför cool. Det blir en distans från det verkliga. Gränslöshet som gräns.
Det är modigt att våga visa när det inte går som man tänkt sig, det är älskvärt att skratta åt sig själv men man behöver aldrig tumma på sin integritet för att få kärlek. <3

Var ligger ni själva på skalan? Lutar ni åt oversharing eller har ni också svårt att vara sårbara för andra? Puss! // Elsa Billgren

Enligt Elsa Billgren själv så har hon varit duktig på att dölja sina svagheter och misstag för folk, men att hon på senare tid, och med en förbättrad självkänsla, börjat se på sina tillkortakommanden, fadäser eller nederlag med nyfikenhet. Som någonting att nyfiket betrakta, snarare än gräva ner bakom närmsta knut.
Hon frågar sina följare om de sällar sig till gruppen som delar med sig lite för mycket av allt eller den grupp som aldrig pratar om sådant här?

Elsa får flera långa och insiktsfulla kommentarer, men den här tyckte jag var lite extra bra.

Kanske är det en generationsfråga? 
Vad har vi i så fall missat att lära denna efterkommande generation om de ser på integritet på ett annat sätt än vi gör? Eller är det bara en naturlig utveckling i den nya tiden med teknologi som inte fanns förr?

Visa det här inlägget på Instagram

Jag postade det här tidigare idag, och lyfte fram faktumet att det inte ens tog lång tid innan Elsa Billgren började posera och publicera bilder på sin – nu – smala kropp i likadana poser som kritiserats för ”rib cage bragging” och liknande.
Vad är ett bättre tillfälle att på riktigt framhäva sin ”mager-het” än på årets och Sveriges mest påpassade röda matta-event?

Visa det här inlägget på Instagram

Karin ”Kajjan” Andersson tillägnande den här typen av poserande i ett inlägg för bara tre dagar sedan, och med det i åtanke ser det mest ut som Elsa använt det som manual för det egna poserandet i det här inlägget. 

Jag fattar inte? Är det sant, som de säger?
Att tjocka människor är kroppsposivtiva, enbart för att de inte orkar gå ner i vikt. Att deras högsta dröm är att bli smala och när eller om det väl händer så kastar man alla andra ”tjockis-värderingar” i sjön för man menade ingen av det egentligen?
Jag tycker man ser det gång på gång på sociala medier. Att människor som skapat sig ett namn på att vara just kroppspositiva, helt plötsligt rasar en massa i vikt samtidigt som de lägger locket på och vägrar prata om det som skett, trots att deras agerande går emot allt de sagt och gjort tidigare, men vem behöver trovärdighet när man kan få en tight midja?
Är det egentligen alla tjocka människors dröm att bli smala, och att de bara kör på det idag ganska lukrativa kroppspositiva spåret så länge, till de kan operera sig eller liknande?
Eller varför börjar en tidigare så kroppspositiv profil, benknote-posera så fort hon gått ner tillräckligt i vikt.

Kritiken handlar alltså inte om att en känd profil gått ner i vikt, utan om att en influencer som profilerat sig som inkluderande och som skrivit mängder av inlägg om just det här, poserar på det här utstuderade viset så fort det bara går.
Varför? Var det egentligen drömmen hela tiden? Att kunna publicera en sån här bild? Var smal allt du vill, det handlar inte om det, utan jag undrar varför man väljer 1, att posera så här, och 2, väljer en bild med just den posen. Elsa har arbetat framför kameran i hur många år? Tror du verkligen att hon inte vet exakt vad vad den här posen framhäver?
Jag hade tänkt ställa frågan till Elsa, men jag hann inte göra det innan hon blockade mig på Instagram.

Återigen, handlar inte om att smala kroppar inte får synas, utan det handlar om vad en sådan bild skickar för signaler.
Det är inte olagligt att vara en dålig förebild, men lika lite som det är olagligt att vara en sådan, lika lite är det mobbning att påpeka detta.