Dags för en liten uppsträckning kanske?
Skärpning!

KLICKA HÄR!

Här är den.. Texten som jag råkade läsa ikväll som starka Patricia har skrivit som går igenom en skilsmässa nu precis som jag. Det hade kunnat vara jag som skrev dom där orden. Verkligen på pricken. Till och med det där om träningen stämmer in.. Så detta berörde mig ordentligt. Dom här orden kändes rakt i hjärtat på mig för det är precis såhär det är.

Att lämna sitt “hem” och sin trygga borg efter 10 år är det tuffaste och svåraste som jag har gjort i hela mitt liv. Att riva upp en familj, att inte låta barnen ha sina föräldrar på samma ställe.. Får man vara så ego? Kan man göra så? Får man tänka på sig själv så mycket? Är jag värd att vara lycklig? Jag har flera gånger tänkt att det är fel beslut och när vi tog beslutet så var jag inte ens helt säker på att det var rätt. Men om något känns fel i magen eller i hjärtat så är det oftast det. Man kan älska på så många olika sätt och jag tror att det är viktigt att vara sann mot sig själv och skilja på dom olika sätten.

Men ja, det gjorde så ont att läsa detta samtidigt som jag är lättad av att känna mig lite mindre ensam. Så nu sitter jag här i min soffa.. Barnen sover, torktumlaren snurrar och mina tårar bara rinner ner för kinderna. Allt gör så ont ibland och det måste ju få vara helt okej det med. För oavsett vad så är känslor och att kunna visa dom och följa dom det finaste vi har. Kram på er. //Gabriella Joss

Ta in i beräkningen att de flesta historier jag får ta del av från influencers är från kvinnor då detta är något av en kvinnodominerad bransch, så frågan i rubriken är genuin, även om jag har en svag aning om vad svaret kommer bli.
Jag anar att svaret är ja, men vill i så fall diskutera kring varför det är så?
Man är två föräldrar. Två föräldrar som går isär, men oavsett vems initiativet är eller vem som pratar in det så verkar alltid kvinnan dömas hårdare än mannen.
Ska kvinnan av någon anledning vara mer ”omhändertagande” och kämpa in i döden för att hålla ihop familjen eller vad handlar det om?
Om en kvinna som vill skiljas eller separera är självisk, gäller samma måttstock då även för en man?

 

Fick frågan om jag inte skickar ut fel signaler till barnen när jag delar sovrum med deras pappa trots att vi är separerade. Det var typ det konstigaste jag har läst i hela mitt liv.. Barnen älskar när vi umgås alla fyra och vi kramas, skrattar och har det rätt trevligt ihop.

Återigen så ska jag inte försköna något. Vi har bråkat och tjafsat sjukt mycket under separationen och varit allt annat än vänner i perioder. Det är fortfarande upprivet mellan oss på många vis men sedan älskar vi ju varandra så otroligt mycket i grunden med.

Vi är ju som familj och har gjort livet tillsammans i 10 år. Men ja.. För barnens skull så anstränger vi oss väldigt mycket och vi blir lyckliga av att se våra kids så lyckliga. Och våra barn tänker inte ens på att vi sover i samma säng eller inte? Ibland sover Jason och F i samma rum, ibland delar vi säng alla fyra osv.

Hade vi båda haft en ny partner eller så kanske det hade känts konstigt att dela säng men just nu känns det inte alls skumt. Och att vi skickar ut fel signaler till barnen känns ju helt orimligt. Dom är bara glada och tänker som sagt inte ens på om vi sover i samma säng alla fyra eller om dom sover med sin pappa medan jag sover i andra rummet. // Gabriella Joss

Är det att skicka ut fel signaler att GabJoss och Fjodor delar hotellrum under sin gemensamma semester med barnen?
Är det i så fall inte mer förvirrande att de åker på en gemensam semester med barnen? Och om det inte är förvirrande, sån borde ju rimligtvis inte själva boendesituationen under semestern heller vara det, då den ingår i den gemensamma semestern?

Jag tycker det är positivt att det finns en motpol till ”gap och skrik-separationerna/skilsmässan” där barnen används som ett vapen för att skada den andra föräldern och vars välbefinnande får vika undan för föräldrarnas sårade egon.
Här är Bingo, Katrin och Alex (Falkes pappa) ett lysande exempel på föräldrar som, precis som GabJoss och Fjodor, reser och spenderar högtider tillsammans.

Men…
Det finns en tredje variant som ligger någonstans mitt emellan ”Gap och skrik-separationen/skilsmässan” och ”BinKat-familjesituationen” där man varken bråkar eller bokar resor tillsammans.
En situation där man kommer överens med barnens bästa för ögonen, men utöver det inte har någon närmare relation.
Jag misstänker att det är där de flesta separerade/skilda par med barn befinner sig. Har man inga barn tillsammans så kan man gå vidare i livet och låtsas som att ex-partnern aldrig ens funnits, men det fungerar inte riktigt om man har barn tillsammans.
Då kommer man behöva ha någon typ av relation till varandra livet ut – vare sig man vill eller inte, och så länge barnens bästa kommer först, så har ingen annan att göra med hur det upplägget ser ut.

Hur ser ni på saken?
Har ni varit (eller kanske är) i en liknande situation?
Man ska aldrig tala om för någon annan hur de ska göra, men ibland kan det kanske vara skönt att få höra hur andra gjort, få nya infallsvinklar.