Mona beskriver på sin blogg en situation som uppstått när hon arbetat som volontär för ”Vid min sida” som är en organisation som hjälper och stöttar hemlösa pensionärer.
En kväll dyker det upp en kvinna, 51 år gammal (en ålder som egentligen inte omfattas av VDS då de riktar sig mot pensionärer) som blivit hemlös pga pandemin.
Vill ni veta hela storyn så rekommenderar jag att du läser hela Monas inlägg för jag kommer kort sammanfatta den här inne.
VDS hjälper kvinnan med både mat och pengar till mensskydd och tredje gången hon dyker upp så berättar hon att hon desperat väntat på pengar från Försäkringskassan sedan i september då hon inte kan bevisa att hon är berättigas ersättning från dem.
Kvinnan kommer nästa soppkök och då erbjuder VDS henne logi på ett hostel under 30 dagar, ett hostel som de har en överenskommelse med.

Så här beskriver Mona det som händer sen:

Lite senare på kvällen får Jeanette ett meddelande där kvinnan frågar om hon kan få bo på hotell istället. Jeanette svarar vänligt att det tyvärr inte går och att VidDinSida har en deal med det hostel vi erbjudit henne. Kvinnan tackar men säger att hon nog avstår.
End of story. Trodde vi.
Nästa dag får Jeanette ett meddelande från kvinnan där hon ifrågasätter varför vi inte kan bjuda henne på hotell ”när det minsann gick bra med hotell för flera hemlösa i julas?!”

Hon skrev en massa mer saker, inte så jättetrevliga och Jeanette fick nog. Förklarade för kvinnan att 1) vi har en deal med det här stället och det skulle inte se jättebra ut om vi särbehandlar någon som …2) inte ens tillhör vår målgrupp utan vi erbjöd henne för att vi tyckte otroligt synd om henne 3) att vi existerar endast tack vare de företag och privatpersoner som swishar in pengar till oss och vi måste hushålla med resurserna 4) att vi som sagt riktar oss till hemlösa pensionärer

Jag kan förstå hennes frustration men tänker samtidigt att ett väldigt rent och trevligt hostel, med ett eget rum man kan låsa om sig, torde väl ändå vara bättre än att sova på en parkbänk. // Monas Universum

I kommentarsfältet diskuteras situationen så här:

Klicka på inlägget här som börjar med:

Jag har snöat in totalt på reflexgrejer. Köpte en jacka i höstas som jag använt flitigt när jag gått ut med Nisse och när jag beställde lite grejer från Cellbes härom veckan så köpte jag även dom här.

Mona gör liksom inte ett rätt någonstans, och med tanke på Katrin Zytomierskas fällning nyligen så förstår jag inte hur hon vågar…
Att skriva som en kategori att det rör sig om reklam duger inte, så alla inlägg har en kategori och de ser alla likadana ut, samma färg på texten mm och Konsumentverket kräver att ett reklaminlägg ska skilja sig från andra redationella inlägg, något som inte heller sker här.
Konsumentverket kräver också att det tydligt ska stå vilket företag det är som köpt reklamen, något som också saknas i Monas inlägg.
Man kan ana att det rör sig om reklam när man kommer längre ner i inlägget men det duger inte.

Så gammal i gemet och så jäkla dålig på att göra rätt. 
Suck…

Klicka HÄR.

Igår fick jag besked att min pappa tydligen dog igår.

Trodde att det i alla fall skulle kännas NÅGOT men nä. Känner absolut ingenting. Mina föräldrar skildes sig när jag var tre år och jag var i många år hans favorit. Förstfödd och väldigt lik honom. Sa jag att han var en narcissist?  Han träffade en ny kvinna efter några år och de har tre barn tillsammans. Idag vuxna. Två bor i USA sedan många år och den tredje här i Stockholm. Plus min helbiologiska bror.

Jag har ett väldigt tydligt minne när jag är 10 år och min pappa säger: ”Mona, du och X (min bror) måste förstå att min nya familj kommer i första hand nu.” // Monas Universum

Jag hörde en gång någon säga att: Som förälder är du skyldig att älska dina barn, men som barn behöver du inte älska dina föräldrar, trots att de flesta barn gränslöst älskar sina föräldrar och söker deras tillgivenhet, oavsett hur de behandlas av dem.
Jag kom att tänka på det när jag läste Monas inlägg om relationen till sin pappa och hur hon skriver att hon inte kände någonting när hon fick höra att han gått bort och om hur han valde bort henne och hennes bror till förmån för sin nya familj.

Att klippa bandet till en förälder måste vara något av det svåraste man kan göra tror jag, även om det med största sannolikhet ibland är lika nödvändigt som att avsluta andra destruktiva relationer i livet.
Som den gamla klyschan säger:
När du säger nej till någon annan så säger du ja till dig själv. 
Så klyschigt, men också SÅ sant!

Det får bli dagens visdomspärla, denna härliga onsdag.