Hugo/Paula:

MITT KUNGARIKE FÖR ETT KLISTERMÄRKE!!!!
Det här tyckte jag var hur kul som helst men så har jag ju humor som en femåring som precis kommit ur kiss och bajs-fasen också. (Som vi kommer återkomma till här nedan.)
Paula skriver ett inlägg om ett belöningssystem som hon utarbetat åt Hugo och om han lyckas samla alla sina klistermärken till lördag så blir det åka av på söndagen.

Belöningen: Gör du dina vardagssysslor utan att jag behöver tjata blir det åka av på lördag.

Min lista till Hugo:

Måndag- Handla och laga middag (min träningskväll)
Tisdag: Kratta bort alla löv på baksidan
Onsdag: Jag tvättar- Hugo viker
Torsdag: Överaska med en onsdagsbukett med rosor
Fredag: Ordna fredagsmyset (en chipspåse på vardagsrums bordet och belysning på max är ej godkänt)//Paula

Givetvis finns det en och annan – som alltid – som tar hennes inlägg på största allvar och som verkar uppriktigt bekymrad över hur de egentligen har det i sin relation.
”Klistermärken? Det kan ju aldrig vara sunt…Tänk vilka fällor man kan hamna i med olika belöningssystem!”

Ja, tänk! Hemska tanke! Tänk om Hugo nu tappar all förmåga till eget tänkande och initiativförmåga? Tänk om han till slut inte ens tänker torka sig själv i röven om han inte får ett klistermärke, eller ännu värre…vägrar bajsa utan klistermärke på tavlan!?!?!?!?
HAN KAN FAKTISKT DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så ja, Paula! Nu får du sluta! Sluta genast upp med att ge Hugo dåliga vanor som kan vara till fara för honom själv och för allmänheten. Förstoppning är ingenting att skoja om!

Hugo & Paulas:

Smset som Hugo & Paula kommer skicka ut.

I Spanien var vänner hos oss som ville hälsa på våra barn på det sättet, och dom ryggade tillbaka. Där och då har jag inte mage att säga ”Ni behöver inte” utan att puttade lite på Mollys rygg och frågade om hon inte kunde hälsa på det traditionella sättet.

Våra mor och farföräldrar söker mycket kontakt med våra barn. Tydligen så visade en studie att barn som har god till sina mor och farföräldrar tenderar att bli trygga. Att kontakten och samspelet med andra än föräldrarna visar på att barn i tidig ålder blir bekväma och vågar skapa förtroende för andra vuxna människor. Jag tror att det stämmer, it makes sense. Dom förstår inte medvetenheten kring tänket att barnet faktiskt måste få bestämma själv, när hen vill ha närkontakt i form av en kram eller gos. Så till nästa stora familjetillställning kommer jag att skicka ut ett sms.//Paula

Jag tycker det är en fantastisk idé att liksom ”förvarna” släkten för att om barnet säger nej så är det nej.
På så sätt slipper det bli en lite märklig stämning, släkten slipper bli snarstuckna och det blir lättare för Hugo & Paula att stå på sig.
Det är även betydligt mindre uppseendeväckande än att ha en tisha på ungarna som det står ”Stopp! Min kropp!” på. 🙂

Hur gör ni med kramar och så med era barn eller barn ni möter?
Jag har verkligen börjat respektera att Lilla Palt och min andra gudson L inte alltid vill kramas med mig när jag ska åka. L brukar bli ledsen för att jag ska åka och inte vilja säga hej då alls och då tänker jag ju liksom inte tvinga mig på honom och jag tror att det är lite samma sak med Lilla Palt. Dock möter han mig alltid med öppna armar när vi ses så jag går inte helt kärlekstörstande ur mötet. 😉

Hugo/Paula:

”Molly är försvunnen”. Vi ropade, letade, bad om hjälp från personalen på vattenlandet, föräldrar hjälpte till, vi hade dialog med informationen. Vår diamant, vår finaste skatt, vårt hjärta var borta. I 15 minuter målade jag upp bilder.
Usch vad jag grät. Allt jag ville var att ha henne i min famn och känna att hon är i trygghet. Det gjorde ont i mig att veta att hon var ensam, rädd och ledsen. Molly fick hjälp, hon blev tagen till informationen och dom skulle precis ropa ut hennes namn när Hugo kom dit. Gråtandes tog han emot henne och det vart kramkalas.

Molly ville inte följa med upp ur lekpoolen. Hugo ville att hon skulle med till våra platser. ”Nu går jag” och så vände han ryggen en sekund. En sekund. Den sekunden såg Molly som lek. Hon stack, Hugo blev kvar och så tappades hon bort. Det går så fruktansvärt fort och vi som alltid är med just för att båda våra barn är så himla orädda av sig.//Paula

En förälders värsta mardröm? Ja, så kanske man kan kalla det som hände Hugo och Paula igår. Deras äldsta dotter kom bort sig på vattenlandet och var saknad i en hel kvart.
Som tur väl gick allting bra och Molly återfanns oskadd men fy vilken skräck.
Jag får typ panik när Tjocka Hetsätarkatten försöker utöka sitt revir till granngården och tappar bort sig själv så jag får gå och hämta honom, det jävla spånet.

Vad är bästa sättet att skydda sina barn från att komma bort? Sele?
Det har man ofta på barnen i ….wait for it…USA!!!!
Löplina? GPS? Kan man chippa dem som en katt? Silvertejpa fast dem på ryggen?