f’låt för click bait

Tände ljus i hela lägenheten. Didrik skulle nämligen sova över hos min mamma.
Vi kom på i sista stund att vi hade lägenheten för oss själva på kvällstid, vilket typ aldrig hänt.
Vad kan man göra då? Jo, man kan ha förfest!! // Sandra Beijer

Hur avslutar DU det här stycket?
..Tände ljus i hela lägenheten. Didrik skulle nämligen sova över hos min mamma.
Vi kom på i sista stund att vi hade lägenheten för oss själva på kvällstid, vilket typ aldrig hänt.
Vad kan man göra då?  …………………………………………

Ligga? Eller ha förfest?

Ibland går en vissling genom huvudet över att jag fortfarande bor här. Som ett stråk av sorg, men ändå inte fullt så tydligt. Det är tudelat. När jag flyttade utomlands 2010 var jag väldigt säker på att jag inte ville vara kvar. När jag är äldre är det säkra inte lika tydligt. Jag orkar inte skaffa nya kompisgäng. Det är så skönt att hitta överallt. Det är tryggt här. Stockholms är vackert.
Men på kvällarna när jag scrollar Pinterest (min substitut sen jag raderade alla shoppingappar) tittar jag på bilder av platser som pågår parallellt med min.
[…]

att jag ofta tänker på människor som just nu, exakt nu, går omkring i mataffärer i Japan, New York och Paris och handlar till kvällens middag för dom BOR där. Att jag knappt står ut med det.
Om man ändå kunde leva flera liv parallellt på samma gång. Jag hade älskat dom allihopa. // Sandra Beijer

Sandra Beijer beskriver känslorna jag har och som ibland gnager lite på en hjärta, men som jag inte lyckats sätta ord på. En saknad som ibland gör sig påmind och som jag känner att jag kanske inte borde ha eftersom det hade varit otacksamt mot allt det som är bra i det liv jag lever nu. Här. Kanske är det för att jag själv inte valde att avsluta mitt liv i USA, eller ens sättet det skede på eftersom jag var skadad, som gör att det finns en tagg? Jag var liksom inte klar…
Det är kanske lika svårt för någon annan att förstå, så som barnlängtan är för mig.
Jag kan inte förstå känslan eftersom jag inte har den, men jag kan förstå och sympatisera med den ändå, trots att den inte är för mig.
Jag saknar att göra och skriva musik. Det ska jag göra mer av under 2024, för att hålla det där sorgstinget lite mer på avstånd.

Förstår du det här?
Har du några gamla tips att komma med?

Sen tänkte jag att helvete vad ute det är att vara quirky. Om det är något jag absolut inte vill definiera mig som 2024 är det att vara just det.
[…]

Boken Handbok för högkänsliga : omfamna din styrka, sårbarhet och orkidébarnet inom dig har legat på topplistan sedan den utkom för två månaderna sedan och det hettar över min hals av skämskudde. Det handlar inte om boken eller idén om högkänsliga egentligen, utan att alla implementerar teorin på sig själva. Att vi ser oss som mer komplexa själar än vår granne.
Att vi bara tittar inåt.

Att sätta sig själv på en sidenpuff av uniqueness är det absolut tråkigaste, mest generiska man kan göra 2024.  Vi måste vända alla speglar utåt.
Att känna ”lite extra” – det är att vara människa.
Att broccoli är träd berättade min lillebror för mig när han var tre.
Den tråkiga mannen i den tråkiga kostymen på bussätet bredvid dig som stirrar tråkigt ner i sina tråkiga telefon är ett japanskt snabbtåg ner till jordens brinnande kärna av djup. // Sandra Beijer

Jag blev tipsad om Sandra Beijers inlägg om hps och quirkyness, vars kommentarsfält sannerligen innehåller engagemang.
Dock verkar många lite förvirrade över vad Sandra egentligen menar….

Jag tror egentligen inte att det riktigt går att sammanfatta Sandras inlägg på ett bra sätt, så vill du diskutera det så måste du nog gå in och läsa det i sin helhet först. 😉
Eller så är det jag som saknar förmågan, så kan det så klart också vara? 🙂

Amanda fascinerar mig nog allra mest. Aldrig sett någon så oerhört följsam och underdånig. Varför Sergio faller för henne är ju för att hela hans, om vi ska vara ärliga, rätt komplexa människa kan ta sina fulla kraft utan att hennes needs skavar mot. När hon berättar om deras problem (att han dumpat henne sjuttioen gånger) för sina vänner med ett varmt leende blev jag mycket oroad för vad hon ska acceptera i sitt liv. // Sandra Beijer

Jag minns knappt när det pratades så mycket om ett tv-program som det pratas om svenska ”Love is blind” och nu tar Sandra Beijer till bloggen för att säga sina two cents. 
Om man inte sett programmet och planerar att göra så så bör man kanske skippa det här och Sandras inlägg.
Bara ett tips!

Precis som för de flesta andra så är det Sergio och Amanda som verkar engagera mest och Sandra verkar än så länge inte alltför imponerad av deras relation. 
Trots sin något turbulenta resa i programmet så står det klart att Amanda Jonegård, 34, och Sergio Rincón, 38, fortsatt att leva tillsammans som gifta, och paret väntar även ett gemensamt barn.
I programmets återträff kommer det fram att Sergio är förälder till ett barn i Sverige, och inte i Spanien som det först ryktades om. Barnet redan var fött när de sa ja till varandra, men detta framkom inte förrän två månader senare.
Faderskapet har sedan dess fastställts enligt paret.

Tycker ni det här är intresant att läsa om?