Ibland går en vissling genom huvudet över att jag fortfarande bor här. Som ett stråk av sorg, men ändå inte fullt så tydligt. Det är tudelat. När jag flyttade utomlands 2010 var jag väldigt säker på att jag inte ville vara kvar. När jag är äldre är det säkra inte lika tydligt. Jag orkar inte skaffa nya kompisgäng. Det är så skönt att hitta överallt. Det är tryggt här. Stockholms är vackert.
Men på kvällarna när jag scrollar Pinterest (min substitut sen jag raderade alla shoppingappar) tittar jag på bilder av platser som pågår parallellt med min.
[…]att jag ofta tänker på människor som just nu, exakt nu, går omkring i mataffärer i Japan, New York och Paris och handlar till kvällens middag för dom BOR där. Att jag knappt står ut med det.
Om man ändå kunde leva flera liv parallellt på samma gång. Jag hade älskat dom allihopa. // Sandra Beijer
Sandra Beijer beskriver känslorna jag har och som ibland gnager lite på en hjärta, men som jag inte lyckats sätta ord på. En saknad som ibland gör sig påmind och som jag känner att jag kanske inte borde ha eftersom det hade varit otacksamt mot allt det som är bra i det liv jag lever nu. Här. Kanske är det för att jag själv inte valde att avsluta mitt liv i USA, eller ens sättet det skede på eftersom jag var skadad, som gör att det finns en tagg? Jag var liksom inte klar…
Det är kanske lika svårt för någon annan att förstå, så som barnlängtan är för mig.
Jag kan inte förstå känslan eftersom jag inte har den, men jag kan förstå och sympatisera med den ändå, trots att den inte är för mig.
Jag saknar att göra och skriva musik. Det ska jag göra mer av under 2024, för att hålla det där sorgstinget lite mer på avstånd.
Förstår du det här?
Har du några gamla tips att komma med?
