Från inlägg. 

Jag läser detta överallt – här inne, på bloggar, på instagram överallt…
”Ska du svara på detta?” ”Ska du bemöta detta?” ”Kommer det ett svarsinlägg?” ”När ska du uppdatera om detta?”

Förstår ni hur tråkigt det skulle bli om det kom ett bemötande på varenda kritik eller negativ kommentar? Där kan man snacka om dålig stämning!
Jag själv skulle till 99.9% av fallen aldrig komma på tanken att skriva ett ”svar på tal-inlägg”. Varför? Antingen svarar jag på kritiken i en kommentar, eller så tar jag helt sonika med mig feedbacken till framtida inlägg och när jag utvecklar bloggen, men att sitta och punktbemöta saker i olika inlägg? Finns det NÅGON som skulle vilja läsa det?
Och man kan faktiskt inte heller räkna med att alla tar till sig ens kritik. Viss kritik som jag får håller jag inte med om och då släpper jag bara den. Annan tar jag med mig i bakhuvudet.

Ta Sandras kommentar här ovan.
Hon fick kritik för det här samarbetet med KRY och svarade på lite kommentarer kring det under inlägget.
Både hon och KRY svarade på kritik.
Vem vet, hon kanske har tagit med sig en hel massa lärdom från det här tillfället, men hon har liksom inget ansvar att upplysa oss om vad detta i så fall skulle vara.
Hon har förmodligen sagt allt hon vill ha sagt i kommentarerna, så varför fortsätta dra ut på det?

Att ifrågasätta är bra.
Att ifrågasätta är livsnödvändigt, men att ifrågasätta för ifrågasättandets skull är bara trist och en jävla mood killer.
Bara för att du KAN ifrågasätta allt ifrån färgen på en klänning, längden på ett hår, ett företag, ett namn, en bild, en pose, en extra punkt eller att någon svarar eller inte svarar på ett sätt du finner önskvärt så betyder det inte att du SKA.
Kritik – (tillägg) när det lämnas på vederbörandes plattform – ska vara genomtänkt och gärna också respektfullt komponerat, inte utslängt som ett hastverk bara för att du KAN! På vederbörandes plattform alltså!
Kritiken här handlar alltså inte om att Sandra stuckit huvudet i sanden och ignorerat kritiken utan om att Sandra inte bemött kritiken på RÄTT sätt? Alltså, på riktigt?

Plattformar på sociala medier som inte består av annat än svar på tal och någon som slänger käft med sina följare är dötrista och ingenting JAG vill ha i alla fall.
Man följer väl oftast – jag säger oftast – en influencer för att man vill läsa det de skapar, inte för att läsa de försvara sig mot helt meningslös och icke-relevant kritik/”feedback”?
Det kan bara sluta på ett sätt nämligen och det är att med en plattform där varje inlägg är ett bemötande av en kritisk kommentar från inlägget före. Och så rullar det på så…
Kul! Eller?

Blir det inflation på skiten så kommer ingen varken bemöta eller ens ta in kritiken längre. 
Och det är ju inte så bra, eller hur?

Vad tänker ni om ämnet?
Hur tänker ni kring kritik och feedback i stort?

Kommentarsfältet fullkomligt svämmar över av kritik under Sandra Beijers inlägg som gjorts i samarbete med KRY. 
Det ä kanske ytterligare en sak att skriva på listan över ämnen som med största sannolikhet resulterar i en lavin av kommentarer. (Läsa hela listan här)

Varje gång en influencer gör ett samarbete med KRY så tenderar kommentarerna att anta procentsatsen av valfritt Blondinbella-inlägg. Ungefär 80/20 fast på andra hållet.
Istället för 80% positiva så brukar Kry ha 80% negativa och ynka 20% positiva kommentarer – om ens det.

Efter ett GÄNG kommentarer och diskussioner, läsare emellan så poppade både KRY och Sandra upp som gubben i lådan och bemötte kritiken.
Vad tycker ni om deras svar?

Tack för tips! 

Jag såg det här på Sandra Beijers Instastory för några dagar sedan och nu har hon förvandlat det till ett blogginlägg. 
Det handlar om saker alla tänker och hon listar några av alla förslag som hennes läsare kom med.

När en brandbil kör förbi: brinner det hos mig?

När man åker buss och lyssnar på musik: nu är jag med i en musikvideo

När man går förbi en polis: ser jag oskyldig ut nu???

När man lämnar en butik och inte köpt något: tror de jag har stulit något nu?

På anställningsintervju: va fan ska jag göra med händerna?

När man hör sig själv inspelad: Hör alla att jag låter såhär? Man kanske ska ta och sluta prata 4-ever.

För mig finns det en sak som jag tänker oftare än alla andra:
”När man är ute och åker i sin egen bil och det dyker upp en polisbil: Har jag verkligen inte stulit den här bilen?”

Vad är ditt bidrag?

Sandy B skriver en reseguide för en påhittad resa till New York och det är sådant här som gör att jag – och UnderbaraClara – älskar hennes blogg.
Att hon bakar in flygaspekten i det hela och låtsas att någon byggt en tunnel under Atlanten gör det hela bara än mer underhållande.
Jag skulle vilja ta båten till New York – trots min rädsla för mörka vatten – och använda Sandras guide som grunden för min vistelse. Sist jag var i New York var 2003 så det har nog hänt en del skulle jag tro.

Så fort tunneln är byggd så drar vi på läsarträff till det stora äpplet – jag fixar SJ-spons – men så länge kan jag fixa er en fiktiv guide till Gustavsberg om ni vill, där vi startar på Iittalas outlet i hamnen och avslutar på Delselius i centrum där vi äter vår egen vikt i smörbullar. Det inte så pjåkigt det heller, när jag tänker efter…