Det här är bidrag nummer två.
Här hittar du nummer ett, om du missat det. nummer ett, om du missat det.
Texten i det inlägget appliceras även här.
Jag förstår fortfarande inte….??♀️
Hur hjälper det här…någon?
Glad påsk förresten!
Nu ska jag ut på äggjakt. ?
Att erkänna att man har ett problem är stort. Att erkänna att man har ett problem och sedan ta tag i det är också stort.
Att erkänna det på Instagram som offentlig person är både stort och beundransvärt.
Angelica delar med sig av sin resa för att kanske kunna inspirera andra som kanske går i samma funderingar, men som inte riktigt är där än.
Det är också stort. Det tycker i alla fall jag
Det är alltid lite mindre svårt om man inte känner sig ensammast i världen med en utmaning och om bara en enda person kan bli inspirerad av Angelica, så är hon nöjd. Så grymt!
??
Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
Dock undanber jag mig politiska diskussioner, tack!
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!
Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… 
Ps! Tjafsa mindre!
Tänk att jag har skrivit om mitt liv här på bloggen i sju år nu. Nästan åtta. Egentligen längre men det var liksom då det började på riktigt. Jag älskar att blogga och har alltid gjort. Har oftast så mycket tankar och känslor och att skriva av sig har alltid varit min terapi.
Men klimatet på internet har förändrats och jag är trött på det nästan varje dag. Jag har liksom börjat känna att jag nästan vill ha en lösenordsskyddad blogg där jag bara släpper in dom som jag själv vill. Känner ofta att det finns så mycket jag faktiskt vill skriva men som jag samtidigt aldrig skulle vilja dela med mig av till folk som vill illa på något vis. Ja, ni har ju sett mig skriva det här förut. Har märkt hur mycket hela mitt mående faktiskt påverkas av sociala medier med och det får mig gång på gång att få en rejäl tankeställare om vad jag faktiskt håller på med och vill göra med mitt liv. För ja, jag mår inte bra av att vara offentlig. Det börjar ta mer än vad det ger även om fördelarna såklart är enorma. // Gabriella Possler
Gabriella Possler har börjat känna att hon nästan vill ha en lösenordsskyddad blogg där hon bara släpper in de som hon själv vill ska kunna läsa det hon skriver.
Enligt hennes inlägg så känner hon ofta att det finns så mycket hon faktiskt vill skriva men som hon samtidigt aldrig skulle vilja dela med sig av till folk som vill illa på något vis.
Det är väl ingenting konstigt egentligen, att känna så, och lösningen är väl egentligen också ganska enkel tänker jag.
Varför inte starta en lösenordsskyddad, privat blogg som endast inbjuda kan läsa, samtidigt som hon fortsätter sköta den vanliga bloggen och Instagram som ett varumärke/företag?
The best of both worlds, om du frågar mig.
?