”Who the fuck is Bobby?”

Igår kväll tittade jag på SVTs dokumentär om kändis-frisören Bobby Oduncu.
Han är en person som, inte riktigt är en influencer, men som befunnit sig i periferin av sociala medier så länge jag kan minnas.
I dokumentären skildras hans liv, uppväxten i Södertälje, i en syriansk familj med en mycket religiös kristen-ortodox pappa, som inte kan acceptera att hans son är gay.
Genom hela dokumentären så gör sig Bobbys längtan efter sin pappas kärlek och acceptans hörd, och det gör ont i mig när dokumentären visar att pappan till och med vägrade komma på hans och partnern Jimis bröllop.

Bobbys liv verkar ha kantats av sorg.
Först pappans vägran att acceptera Bobby för den han är, och längtan efter att få sin pappas kärlek och respekt, och ovanpå det så är det någon som anlägger en brand i hans salong i centrala Stockholm,
Sedan Samuel, Bobbys första stora kärlek, som avled i sömnen efter att paret varit och firat ett bröllop. När Bobby till slut går vidare så träffar han och gifter sig med den yngre Jimi Bennet, ett äktenskap som tar slut , bara fyra år efter det storslagna bröllopet. För första gången delar Bobby med sig av detaljer om uppbrottet som inte varit kända tidigare och man får se honom på nära håll, ta ner detaljer i hemmet som påminner om deras äktenskap, bland annat en stor bild på ex-maken.

– När min man bestämmer sig för att lämna mig så var det som att plocka ut mitt hjärta, säger han i dokumentären.
Han beskriver hur han verkligen inte förstår någonting av det som händer.
De hade ju planerat för framtiden – att köpa hus och skaffa två barn – och så tar det bara slut.

Jag vet inte om jag säga att jag vet vem Bobby är nu – Who the fuck is Bobby? – men det jag vet är att jag mest bara vill ge honom en kram. 
Att öppna upp sig och vara så här transparent och ärlig kan inte ha varit lätt alla gånger, men hur kan man känna annat än sympatier för honom?
Jag rekommenderar er alla att se ”Who the fuck is Bobby”.
Du hittar den HÄR på SVT Play.

Vinnaren av tävlingen ääääääär…

Den här tävlingen alltså… 

Stort grattis till Matilda! 
Du kommer från mail av mig under morgondagen.
?????

Öppet Spår

Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
Dock undanber jag mig politiska diskussioner, tack!
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli sattes på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… ?

Ps! Tjafsa mindre

Den där vecka 12 i graviditeten

m

Jag har ju tidigare berättat att jag är gravid väldigt tidigt och denna gång blev inget undantag. Får jag missfall kommer jag ändå att vilja berätta det för er och då jag mår som jag mår + redan har synlig mage (vet att det är tarmar som rör sig och inte bebisen ännu men ändå, haha) så känner jag bara att det är skönt att slippa dölja det. Kan inte tänka mig att gå runt i flera veckor och dölja hur jag egentligen känner och hålla uppe någon fasad. Det är bara inte min grej. // Gabriella Joss

Jag visste att jag hade skrivit ett inlägg på temat ”berätta om tidig graviditet och missfall” och bestämde mig för att leta upp det med tanke på det Gabriella Joss skriver på sin blogg.
Det visade sig att inlägget från 2017 handlade om Gabriella, och att jag skrev inlägget när hon var gravid med Jolie.
Har vi kommit någonstans sedan dess?
Jag tycker fortfarande att det är så märkligt att man inte ”ska” berätta om sin graviditet före vecka 12 eftersom risken för komplikationer är som störst fram till dess. Återigen känner jag ”OCH”?
Blir man inte lika ledsen för ett missfall före vecka tolv? Varför ska man dölja sin sorg om graviditeten avslutas före vecka 12?
Det är så himla märkligt, alltsammans….

Varför ska man dölja sin graviditet fram till att man kan vara hyfsat säker på att det kommer gå bra?
Varför dölja någonting alls tills man vet det med största sannolikhet kommer gå bra?
Inte tusan gör man så någon annanstans?
Ska man dölja att man är sjuk, och bara berätta om det när man ser att behandlingen går åt rätt håll?
Varför ska man behöva dölja sin graviditet fram till vecka tolv, när ett missfall i vecka 10 förmodligen är ett lika stort trauma för någon som är ofrivilligt barnlös, som ett missfall i vecka 18.

Jag förstod det inte då, och jag förstår det inte nu och tycker att Gabriellas resonemang och frågeställning är fullt rimlig och någonting jag skulle vilja att det pratades mer om.
Givetvis ska man bara dela med sig av sådana här privata och personliga saker om man vill, men vill man så tycker jag inte att det ska finnas någon sådan här ”oskriven regel” om hur man BÖR göra.