Internationella kvinnodagen

Den dagen som ”Internationella Kvinnodagen” inte längre behövs, eftersom kvinnor och män lever på lika villkor –  är den dagen du eventuellt kommer få höra ett ”Grattis till alla kvinnor” från mig, men till dess….nä…inget jävla grattis…
Jag kan – som kvinna –  på min höjd använda uttrycket ironiskt, men det är också allt.
Varför ska man gratulera uppmärksammad orättvisa i ett icke jämnställt samhälle?

Här nedan har jag samlat några stycken insiktsfulla uppmärksammanden som inte slänger sig med floskler som ”grattis alla kvinnor på ER/VÅR dag” utan som uppmärksammar kvinnor och/eller de problem som finns i samhället och som gör att det fortfarande behövs en ”internationell kvinnodag”.

 

Tar du med dig någonting från pandemin?

Men, hur mycket jag än funderar kan jag inte komma på en enda sak som jag kommer fortsätta med efter pandemin. Möjligen det här med att beställa nästan allt på nätet. Samtidigt får jag dåligt samvete över småbutiker som inte har e-handel. Det här har blivit deras död. Förut har jag ändå varit noga med att handla lokalt men det har skitit sig helt nu.

Finns det saker ute i vårt samhälle som har blivit bättre och smartare? En av mina kompisar bor halvtid på Marbella och hon berättade att SAS har börjat med en grej som hon hoppas de ska fortsätta med. När planet landat och man ska kliva av så får bara ett visst antal rader gå i taget. På så sätt slipper man ju det här jäkla köandet och trängseln som alltid uppstår. Det går mycket fortare vid passkontrollen och underlättar för allt och alla.

Finns det något i era beteenden/rutiner som ni kommer fortsätta med? // Monas Universum

Av Monas kommentarsfält att döma så är det definitivt kramarna som är i fokus.
Det som många människor saknar allra mest är att få träffa och krama om nära och kära, samtidigt som många människor hoppas att ”slentrian-kramandet” inte kommer komma tillbaka, och även det att skaka hand med allt och alla.
Saknar ni att kramas med allt och alla till höger och vänster, eller tillhör ni skaran som hoppas på att ”slentriankramandet” aldrig får fäste igen?
Jag känner inte särskilt starkt för något av alternativet, men har mer börjat reflektera över vad anledningen var till att man började slentriankramas från första början?

Och är det någon som faktiskt SAKNAR slentriankramandet och inte kan vänta på att få slänga sig runt halsen på mer eller mindre främlingar? 
Det har ju startat någonstans men är det egentligen någon som brinner för konceptet och saknar det i sitt liv?
Eller gör alla det för att alla andra gör det, men egentligen är det ingen som vill göra det?

Att lindra ångest

Jag tror inte ni förstår hur mycket det betyder för mig att ha hjälp av Stodona hemma nu. ❤️ När ångesten trycker på bröstet har jag inte varken någon lust eller ork till att grovstäda här hemma. Att få hjälp med det, tar bort mycket av ångesten faktiskt. // My Martens

Nu är det här inlägget av My Martens ett reklaminlägg, men jag känner inte att det spelar någon roll för det här inlägget. 
My gör reklam för städhjälp och skriver att det lindrar hennes ångest, att få hjälp med just den här biten av livet.
Själv använder jag just städning till att hantera stress och ångest, och skulle inte vilja få hjälp med det – ja, förutom kanske att skrubba duschen då… 😉
Jag blir lugn i min kaosiga insida av att skapa ordning på utsidan, men det får givetvis inte gå till överdrift, särskilt inte om man bor med andra människor. *note to self*

Jag kan tänka mig att det nästan finns lika många olika sätt att hantera ångest på, som det finns ångestdrabbade människor. 
Det som fungerar för en person, kanske inte funkar för nästa och även fast det finns en helt del standardsaker att ta till så finns det nog inget sätt som funkar för alla.
Sen får man ju skilja på vad som är vad, stress är inte ångest, men man kan säkert få ångest av stress och så länge man hittar sätt att må bättre på så är ju terminologin ganska ovidkommande.
Man ska inte slänga sig med diagnoser, men att hitta exakt rätt sätt att benämna någonting på har inte så mycket med själva dämpningen att göra, så länge det funkar.

Har du något knep för att lätta på stress, ångest eller någonting annat som riskerar att hämma dig i din vardag? 
Tänk om du sitter på lösningen till någon annans problematik?
Det som är självklart för en person är kanske inte lika självklart för någon annan.. 🙂

Barn på sociala medier del 952864

Bildkälla: Oliver Hunt Instastory

En kort sammanfattning:
Denise Desmond och Oliver Hunt har en dotter tillsammans.
Oliver blev nyligen tillsammans med influencern Antonija Mandir som har tre gånger så många följare på Instagram, än Denise och Oliver tillsammans. (O=60 000 D= 40 000 A= 355 000)
Det som tas upp i inlägget här ovan är att Denise inte vill att Antonija lägger upp bilder och filmer på dottern på sitt Instagramkonto, något som både Oliver och Antonija helt struntar i. Efter att ha fått massor av frågor gällande detta så publicerade Denise videon här ovan, vilket fick Oliver att publicera den här långa texten på sitt Instagramkonto.
Det är där vi är nu.

Oliver Hunt publicerar de här inläggen med mängder av text, som inte någonstans ens nuddar vid problematiken som Denise tar upp – alltså det olämpliga och problematiska i att Antonija publicerar bilder och filmer på en barn – någon annans barn och mot dennes vilja – för sina 355 000 följare på Instagram.
Det enda Oliver egentligen skriver om i sitt inlägg är hur han kände under sitt och Denise förhållande, hur illa han tycker att hon behandlade honom och hur mycket dottern älskar Antonija och hur nära de kommit varandra.
Det är ju så klart trevligt, men vad har det med saken att göra?

Allt det skriver han ju för att försöka såra barnets mamma, det skulle ju en treåring kunna räkna ut.
Som att barnets känslor inför pappans nya flickvän är det som avgör huruvida det är lämpligt eller inte att exponera barnet för 355 000 främlingar på Instagram?
Det känns både omoget, barnsligt och en smula hämndlystet.
På bekostnad av dottern.

Hur han mådde under och efter deras relation är helt irrelevant när det kommer till att exponera dottern.
Huruvida dottern trivs ihop med pappans nya tjejer har HELLER ingenting att göra med faktumet att det är extremt problematiskt att exponera ett barn på det här viset på sociala medier, särskilt av någon som inte är en förälder och extra särskilt när en förälder absolut inte vill det.
Jag tror barnets pappa behöver skilja på sina egna känslor från förhållandet och det faktum att mamman inte vill att barnet exponeras på det sätt som sker hos hans nya flickvän.
Jag kritiserade nyligen att Denise ville ha en frågestund där följarna fick ställa frågor till dottern, eftersom jag inte tycker att man ska skapa content/innehåll kring sina barn, men det här tar problematiken till en helt ny nivå.
Här skapas det content av barnet, som sedan används för att göra den biologiska mamman så illa som möjligt eftersom pappan vill ge igen för hur han anser sig ha blivit behandlad av mamman under deras förhållande.

Exploateringen av dottern, och oviljan att ta till sig att det faktiskt finns en problematik i det, verkar hamna på andraplats bakom pappans längtan efter att få trycka dit barnets mamma riktigt rejält med den nya flickvännens relation till barnet och genom att låta densamme fortsätta publicera bilder och filmer på barnet, MOT mammans vilja.
En ny lägstanivå helt enkelt.