Jag fick upp dessa två Instagraminlägg efter varandra i mitt flöde.
Ett inlägg – där man ska skratta åt en kille som klätt ut sig i kvinnokläder, som gör narr av konceptet och tydligt visar hur löjligt och underhållande det är, medan det andra inlägg visar upp en person som under lång tid fått kämpa med att bli accepterad för den hen är, och för de val som hen gjort som ickebinär.
Den enes kamp för acceptans, blir den andres spexiga skämt, där en man i kvinnokläder på sin höjd är någonting man ska förlöjliga och skratta åt.
Varför?
Så här skrev Hanna Bolander i en debattartikel 2017, och som sätter ord på det jag känner när jag ser Antonija och Olivers video:
Hur kan det här scenariot inte vara förlegat? Upp på scenen kommer en man iklädd klänning. Inte en stolt trans eller drag, utan en man som gör narr av kvinnor.
Jag tycker att det är fantastiskt med drag queens och en ”transkvinna” är i mina ögon lika mycket kvinna som jag själv. Men det här tillhör inte något av dessa exempel. Det här är en man som bestämt sig för att på ett lite spexigt och ”skönt” sätt göra narr av hur kvinnor agerar och ser ut.
Skillnaden ligger i presentationen. En stolt drag queen kan ha humor i sitt framträdande, men hon gör inte narr. Hon ÄR personen som hon gestaltar på scen, och står för det.
Det är för många en hårfin gräns, men för mig är det solklart: en kille som klär ut sig till tjej skrattas det åt för att han ser löjlig ut, medan en tjej som klär ut sig till kille inte är lika roande i betraktarens ögon.
