https://www.youtube.com/watch?v=ozthKDdSMZQ

22 januari 2020 – ”Tack för att du givit mig förtroendet att vara din mamma. Jag har sådan tur som får kalla dig för min son. ”

16 februari 2020 – ”De senaste dagarna har varit tuffa, jag vill inte linda in någonting av det.”

13 mar 2020 – ”Min give away är avslutad.”

Oklart om hennes ”give away” gällde den son som hon och maken adopterade 2017 och som de nu givit till en ny familj. De ville inte längre ha honom kvar eftersom han har autism, vilket de inte räknade med när de adopterade Huxley, och på bilden föreställande tre av familjens fyra biologiska barn lyser han med sin frånvaro.

Jag undrar vad dessa föräldrar hade gjort om de fått ett biologiskt barn med samma svårigheter som deras adoptionsson Huxley har? Ett biologiskt barn kan man ju inte reklamera och lämna tillbaka som de gjort med sin adoptivson menar jag.
Satt ut det i skogen och hoppats på det bästa?

Det enda dessa människor kan trösta sig med när det kommer till listan över dåliga adoptivföräldrar, är att de i alla fall inte ligger på förstaplats.
Det gör fortfarande den amerikanska kvinna som helt sonika satte sin 8-årige adopterade son på ett flygplan tillbaka till Ryssland – ensam och med enkel biljett och med ett brev på fickan där adoptivmamman förklarade att hon inte längre ville ha honom på grund av hans allvarliga psykiska problem.

Myka och James Stauffer kan få hamna på en hedervärd andraplats until further notice.
Jag skulle vilja sätta ut DEM i skogen!

Den enda trösten i allt det här får väl vara att Huxley förhoppningsvis fått komma till en familj där han älskas utan villkor och där han kan få en trygg och kärleksfull uppväxt utan att överges av samma människor som kallat honom för sin son.