Nu kommer ett långt inlägg om något som jag velat berätta om väldigt länge men inte kunnat. Det har varit för skört, för nära och helt enkelt för jobbigt. Två år har gått sen jag fick min diagnos livmoderhalscancer men historien börjar långt innan dess. Jag tänkte berätta den nu, för det kanske hjälper någon som är rädd så som jag var rädd. Att livet är över. Att man kommer dö. Att man är värdelös. Men så blir det inte. Även om ordet cancer fortfarande bränner som het lava när jag säger det högt. Har svårt att formulera ordet, kan inte ge det mer utrymme.
Det har redan tagit så mycket. Jag har inte velat bli berättad om, vill inte se mitt namn på en tidningssida så som jag sett min mammas och pappas i deras sorg. Velat överleva själv först innan jag kan stå där och säga att det kommer gå bra. För det har jag inte trott, och skälvar fortfarande till såklart, men mer sällan idag än då. Jag sover gott. Mår bra. Är lycklig. På riktigt. Man kan det fastän man tror att livet ska gå under. Det finns ett ljus efter det där värsta beskedet som alla är rädda för att få när cellprovskallelsen kommer. Den där taskiga cancerformen som man får genom ett oskyldigt ligg, sen ett virus, sen pang bom ung tjej död. […] Den 31 januari 2017 opererades jag. Jag vaknade upp på min födelsedag den 1 februari utan livmoder men med min son vid mina sida, som jag skrev i blogginlägget. Jag ville inte säga exakt vad som hänt. Jag vågade inte skriva ordet. Ville inte dö. Tänkte att om jag skriver att jag har cancer kommer jag bli hon med cancer och jag vill verkligen inte vara den utstötta. Jag vill vara med. Jag vill leva.// Elsa Billgren
Det är med ett fint, sårbart och ärligt inlägg som Elsa slutligen väljer att berätta om vad som hände när hon blev sjuk, strax efter att sonen Lynn fötts.
2017 skrev jag det här inlägget efter att Elsa berättat att hon vaknat upp på sin födelsedag utan livmoder. Har det redan gått så lång tid?
Det är mycket text i Elsas inlägg, men det skulle inte kännas riktigt rättvis att försöka sammanfatta hennes känslor här inne, så jag skulle rekommendera den som vill att själv läsa hennes inlägg.
Hoppas ni tar emot min historia med varsamma händer. Det är med skakiga jag ger den till er.
//Elsa
Tack för att du delade med dig, Elsa!
