

I sin nya podd ”Mer än bara morsa” pratar Kenza och Ines om en företeelse som var vanlig när de och jag var små, men som förhoppningsvis är mer ovanlig idag. De diskuterar situationer där en kompis som är på besök får sitta på rummet och vänta medan kompisen äter middag med sin familj. Kenza berättar att hon har erfarenhet av att både ha varit den väntande kompisen och barnet i familjen som lät kompisen vänta, och hon delar med sig av sin mammas motivering till detta beteende. Dels berodde det på att familjen inte hade det särskilt gott ställt, men främst för att hennes mamma inte ville trampa kompisens föräldrar på tårna. Hon visste ju inte om föräldrarna hade middagsplaner eller andra skäl till att de inte ville att deras barn skulle äta borta, och därför valde hon att göra så.
Jag vet att detta var mycket vanligt när jag var liten, och Kenza är ju några år yngre än jag – okej, ganska många år yngre – men det verkar ha varit vanligt även när hon var liten. Jag är säker på att de flesta i min ålder har upplevt detta, och jag tror till och med att det har tagits upp här på Bloggbevakning tidigare. Men sker detta idag också?
Tvingas lekande kompisar fortfarande vänta på rummet medan familjen äter middag? Och om så är fallet, hur vanligt är det?
Och är det en kulturellt eller ekonomisk fråga? Eller en blandning?
Jag kan inte nog hålla med Hudfixaren Ram när han ryter ifrån om den nya “trend” som uppstått bland unga människor – nämligen att pressa i solen när solen är som starkast, för att få en djup och “äkta” bränna. Det är helt vansinnigt att ligga och pressa i solen när det idag finns så många bra “brun utan sol”-produkter på marknaden. Om man vill ha en djup bränna finns det bättre sätt att uppnå detta än att pressa sig till det som Ram kallar för “sommarcancer” snarare än “sommarbränna”, vilket är vad de unga verkar sträva efter.
Jag förstår inte varför saker som min generation redan har testat och förkastat nu anammas av unga människor idag. Är de helt historielösa? De har Google tillgängligt i sina telefoner dygnet runt och kan enkelt göra en snabb sökning på “hudcancer”, men verkar tro att de är odödliga.
Vi har redan konstaterat hur farliga solens strålar kan vara och upptäckt att man kan få cancer av att sola, men detta verkar den yngre generationen betrakta som någon form av “fake news” framtagen av oss äldre för att förstöra för dem.
Så otroligt märkligt!
Irenza Pozar har skrivit en krönika i Aftonbladet, som är både välformulerad och i linje med min kritik.
Hon sätter sannerligen huvudet på spiken och trots att jag kommer sammanfatta hennes text här, så tycker jag att ni ska klicka er in och läsa hennes formuleringar, snarare än enbart min sammanfattning.
Krönikan diskuterar och problematiserar hur både Kylie Jenner och svenska influencers som Bianca Ingrosso och Lovisa Worge är offer för, och samtidigt upprätthållare av, skönhetsideal. De genomgår skönhetsoperationer för att passa in i dessa ideal, trots att de själva bidrar till deras spridning.
Irena riktar också kritik mot företag som tjänar pengar på att normalisera orealistiska kroppsideal. Hon menar att medan kvinnor bör få göra vad de vill med sina kroppar, borde det ske på ett mer ansvarsfullt sätt.
Dessa två meningar eller citat sammanfattar det hela på ett så fantastiskt bra sätt att jag inte ens tänker försöka sammanfatta dem:
Kylie, Lovisa, Bianca och de andra försöker operera bort de komplex som de själva är med och skapar. De är offer för rådande normer och samtidigt förövare.
Att påpeka detta är inte kvinnohat, men att hålla tyst för att bovarna i detta drama är unga kvinnor, ja, det om något är just kvinnohat.
Tack, Irena för din krönika.
Det du skriver är så, så viktigt!
Läs gärna krönikan innan du kommenterar!