
Förlåt men… Men mår så bra när jag ser andra föräldrar behöva läxa upp sina barn offentligt. Hata mig om det är så menmår SÅÅÅÅÅ BRA. Lika bra av att höra andras barn skrika offentligt. Känslan är liksom ”Puuuuuuuuuh inte bara jag och vi. // Dasha Girine
Jag räcker upp handen och kan identifiera mig med det Dasha skriver, men inte när det kommer till några barn, utan för hur jag ibland kunde kännas med Selma, vår tidigare hund, som var lite av en kärleksfull men samtidigt KAOSIG voffe.
Men nog led jag samtidigt med andra hundägare när deras hundar ställde till med kaos, vilket Dasha inte alls verkar göra. Samma sak är ju på flyg, när ett barn gråter och man riktigt kan se svettpärlorna i pannan på föräldrarna, jag lider något otroligt med dem då.
Dasha verkar mest mysigt skadeglad i sitt inlägg, men jag läser kanske in mer i det är vad som behövs?
Föräldrar? Hundägare? Alla med kaos i livet? Vad säger ni?
