Elsa Billgren skriver ett inlägg på sin födelsedag, som hon tillägnar livet.
Livet, hälsan, måendet, lyckan och allt där emellan och tar bland annat upp den förändring som syns mest utåt.
Ju äldre jag blir desto mer tycker jag om mig själv och desto klarare ser jag vad som är viktigt i livet. De där sakerna som finns där när man är i kris, de som betyder något. Hälsan kommer först, för har man inte den har man ingenting. Därför har jag gett min hälsa ett helt år av uppmärksamhet. Det började med träning och terapi, läkte huvudet och nu har jag fått en stark kropp på köpet. Många frågar mig hur jag gått ner i vikt, som att det är den stora grejen. Jag fattar, det syns utåt. Jag svarar sällan för det skulle vara att förringa hela min resa. Jag är ingen diet-tipsmaskin. Att sluta vara deprimerad och börja bry mig om mig själv på riktigt är hur. Kärleken till min kropp som jag hatat och sett som förbrukad i många år är tillbaka. Den och jag är samma. // Elsa Billgren
Jag tycker hela hennes inlägg var fint skrivet, som en hyllning till sig själv.
Vi är nog generellt rätt dåliga på att hylla oss själva, tänker jag? Det känns så…
Visst är det alltid betydligt enklare att hylla någon annan?
Jag vill hylla Elsa för hennes fina inlägg till sig själv.
Och mig själv för att våga kliva utanför min comfortzone och tacka ja till läskiga föreläsningsförfrågningar till våren.
